heja Astrid

Heja Astrid Johansson. Läs varför här Heja Astrid

 

Det är också ett problem att kvinnliga unga elever håller sig alldeles för länge, för att de inte vågar gå på toan under skoltid. Det vill säga kniper för länge, det är inte bra. De gör det för att toaletten är äcklig och smutsig, men också för att det kan vara jobbigt med tjuvkikare. Fattar inte hur en skola kan bagatellisera nåt som faktiskt är ett problem. Var är den så kallade humorn?
Så bra att Astrid reagerade och vilket mod att stå emot snacket som kommer igång när man vågar stå emot. Fassiken, det är svårt som vuxen kvinna stå upp mot orättvisor, hur är det inte då för en 14åring. Det är den här inmatningen, ständiga inmatningen, läs hjärntvätten vi kvinnor matas med 
 konstant. Nu ska vi tydligen tycka att det är lite småkul att män/pojkar/killar också ska kika på oss när vi sitter på toaletten. Och det är en SKOLA som förmedlar den bilden. Så bra att Astrid reagerar!

Det superviktiga knipet

 Lotta Brome pryder en hel vägg på Sveriges Radiohuset. Hon måste vara radiodrottningen numero uno.

Så, då har jag varit och pratat Knip på P4 Extra med Lotta Brome och gett småkissandet ett ansikte. Jag är väldigt glad för det stora intresset för Knip-boken. Och det är också väldigt kul att bli intervjuad, men småläskigt. Man blir nervös. Mest är jag nervös för att jag inte ska få fram allt jag vill få fram. Och innan är jag ofta rädd att jag ska bli så där blyg att det enda man tänker på är hur man låter och ser ut, att det helt knyter sig och inget bra kommer ut ur munnen. Men jag hoppas jag fick med det mesta.

Man kan skoja bort det här med att knipa, hur viktigt det faktiskt är. Men enligt en undersökning, som gjorts så visar det sig att Förlossningsskador ökar. Jag är inte den som vill lägga allt ansvar på kvinnorna. Vi har så det räcker. Men jag tror att en kvinna som gjorde sin bäckenbottenträning innan hon blev gravid, och sen kniper under sin graviditet kommer att ha en "relation" till sitt kön. Hon lär sig att veta när hon ska knipa och när hon ska slappna av i underlivet. Det kan underlätta förlossningen, men framförallt är det bra för återhämtningen efter graviditet och förlossning blir bättre. Jag har gjort dvdserien Yoga Liv och som det just nu är bra pris på Cdon. I alla mina yogadvder tar jag upp knipet som något viktigt. Men alldeles särskilt i de tre som riktar sig till den gravida kvinnan.

Här hittar du Gravidyoga

och här hittar du Förlossningsförberedande yoga

och det är som sagt superviktigt att knipa efter graviditet och förlossning. Här hittar du mammayoga

fina möten

 Maria Boox, Kia Naddermier och jag på Atmajyoti. Lite suddig bild, men det får ni ta ;)

Den här helgen. Jag har varit på kurs, litegranna i alla fall, för Kia Naddermier på Atmajyoti. Jag kunde inte vara med på hela kursen men just lite grann. Det var härligt. Min kropp och yogan är ju inte som innan operationen. Det är skevt. Och det är inte alldeles enkelt, men jag är på väg och det känns så bra. Som jag längtar tillbaka till hur det var en gång. Inte så att jag längtar tillbaka till nån sorts ungdom, utan till att få göra min yoga, sträcka, vrida, böja, tänja och utmana min kropp. Jag är så kär i yogan, så kär. Jag blir så glad att den aldrig släpper den förälskelsen. Att vi gift oss, att vi har den här relationen. Ibland är det motigt, men mest är det med. Och jag tänker ofta på hur det hade varit om jag inte haft yogan i den här situationen. Att yogan blev min ryggrad när allt föll runt omkring mig. När jag var liten, ledsen och rädd. När ångesten red mig på nätterna och tidiga mornar och det kändes som om jag gått vilse. Hur många gånger jag yogaandats mig igenom stora och ogreppbara känslor och just med hjälp av yogaträningen. Att jag gjort min yoga oavsett också kunde hålla mig förhållandevis trygg i mig själv. Förankrad. Och trots att cellgiftet bröt ner allt, kunde jag med yogan bygga upp den där inre ryggraden. Svårt att förklara, men kanske förstår ni?

Kia är en jättefin lärare. Lyhörd och snäll. Ni måste pröva att yoga för henne. Nu är jag så sugen på att åka till Paris och yoga för henne.
Med på kursen var också Maria Boox som jag yogat för i så många år. Maria som också var min mentor i många år, min yogamentor. Vi kom ifrån varandra, så där som det kan bli ibland. Det var så härligt att ses igen. Jag är så glad för det och nu vill jag yga för henne. Imorgon ska jag gå och yoga hos Charlotte som kommit hem från Indien. Och snart åker jag på rehabilitering till Vidarkliniken. 

livets tvära kast

Det är väl det här som kallas livet. Tvära kast mellan det ena och andra. Mellan sorg och glädje. Igår gick jag upp till Bröst och sarkommottagningen på Radiumhemmet och undrade om de inte glömt bort mig. Jag har nämligen inte fått mina antihormoner än. Jag är så rädd för att mitt överskott av östrogen ska orsaka kaos i min kropp igen.
När jag satt där i väntrummet träffade jag först en kvinna, som straxt efter att hon blivit friskförklarad efter de här fem åren, fanihelvete, hon fick tillbaka sin cancer i ryggraden i somras och i hela skelettet och benmärgen. Det går inte att bota, hon måste äta cellgifter resten av livet. När hon gick in till sköterskan för sin undersökning, kom ännu en kvinna fram till mig och berättade att hon fått tillbaka sin cancer. För tio år sedan tog hon bort hela bröstet. Behövde tydligen varken stråla eller ta cellgifter då. Nu hade hon fått tillbaka cancern fast i armhålan. När jag gick från avdelningen till min sjukgymnastik så höll jag nästan på att bryta ihop. Tårarna forsade.
Dels blev jag så klart rädd för min egen del. Att en friskförklaring egentligen inte betyder någonting. Att det är en rysk roulette och det enda man kan hoppas att man har turen på sin sida, eller nåt. Att jag hatar den här jävla cancern.
Men jag blev också ledsen för alla dessa kvinnor och män som trodde de var friska, i och med friskförklaringen och så det där jävla bakslaget.
fanihelvetesejävlaskit
varför?
Det är ju just det som vi som en gång drabbats alltid kommer att ha i bakhuvudet. Alltid denna oro för att helvetet ska braka lös igen.
Ska jag alltid ha ett sånt stråk i mitt livs melodi?

Idag är en dag som är fylld av så många känslor. Jag hade en härlig yoga med Kia Naddermeier på Atmajyoti, så kom jag hem och fick reda på att Larza Rockström, en gammal vän från förr. Som jag känt sen jag var 14-15 år inte finns med oss längre. Igår somnade han in efter att ha kämpat länge med sin cancer. Idag tänker jag på hans familj, hans barn och hans fru Sanna.

 Den här bilden har jag lånat från Gittan. Hoppas hon tycker det är okej. Så här såg Larza ut när jag lärde känna honom. Så ball. Jag var nästan lite rädd för honom. Men sen lärde jag känna honom. Och under det där balla och starka och alla de däringa musklerna, så fanns en snäll en. Under många år bodde jag också granne med Larzas mamma. Då sågs vi oftare. Jag hoppas du slipper ha ont nu. Men du togs ifrån denna värld alldeles för tidigt. Alldeles för tidigt.

Jag är blessed. Jag ska alldeles snart till min pappa, som fyller 80 år idag. Känns fantastiskt att få ha båda mina föräldrar i livet. Jag vet också hur rädda de varit för att förlora mig. Att cancern är så orättvis och vi får inte glömma det. Därför känns det nästan som att hela jag är en present, att jag lever och att min pappa ändå får pusta ut lite på sin födelsedag. Inte vara orolig utan glad. Jag vill att min pappa ska vara glad idag. På sin dag.

Det lär bli ett stort baluns. Jag vet att det kommer ryska musiker, så kvällen kommer säkert gå i  nån sorts rysk vemod. Och jag kan inte hjälpa det, men livet är för orättvist.

glada nyheter och tips

 Tecknet jag gör på bilden, är tecknet för kvinnans underliv. Jag tror vi tog omslagsbilderna 12/6-2012

ÅÅÅ jag är så glad. Min och Annelis bok "Knip för bättre hälsa" ligger både på ADLIBRIS och BOKUS topplista. Heja mig. Heja mig och experterna Agneta, RoseMarie, Carin, Tina, Maria och så klart bästaste fotografen Anneli. Så fortsätt att tipsa era väninnor, mammor, döttrar, systrar, svägerskor, svärmödrar, partners, ja, alla kvinnor om boken. Ge bort den i present. För det är så viktigt att knipa. Jag är så glad att jag fick göra den här boken och att jag gjorde den fast sjukdomen kom som en chock en vecka efter omslagsfotograferingen. Det var bra för mig att koncentrera mig på något annat och något så kraftfullt som att knipa.

De här bilderna, när vi tar bilderna på pilatesCarin, ja då är det i mitten på augusti och allt mitt hår är borta.

 Tänk vad livet kan ändras från en sekund till annan. 

 Den här oljan har varit min favorit genom alla mina cancerbehandlingar och säkert en av anledningarna att jag inte haft alltför torr hud. Så därför får ni en specialare idag och fram till och med 27/1. Ni får 10 procent på Moonsuns Cleansing Oil som är en djuprengörande balanserade och antiseptisk rengörings olja med inslag av lagerblad, patcholi och havtorn. Rengöringsoljan löser effektivt upp makeup och orenheter i huden. Passar de flesta hudtyper och framförallt en blandhy. Fungerar även som en fantastisk rakolja. 

Ni vet ju vid det här laget att jag gillar när en kräm eller sak har flera användningsområden, lite som ett kinderägg. Jag smörjer in hela kroppen och huvudet med oljan INNAN jag duschar för att inte torka ut huden. Huden tar verkligen emot flera smällar när man går igenom en cancerbehandling. Den blir torr och trist. Att smörja in sig varje dag med en godluktande olja, massera och smeka är också en kärlekshandling till en kropp som ju på ett sätt gjort en besviken, men som också ska hjälpa en att komma tillbaka till livet. Allt ni behöver göra är att gå in här: Moonsun Organic och skriv in kampanjkoden Mrs K B Jones, så får ni rabatten.

Och bästa tipset. Jag kan verkligen skriva under på att träning är så himla, himla viktigt.  Jag tänker ofta på hur jag hade mått pysikiskt och fysiskt om jag inte haft yogan. Träning hjälper så mycket. Träning gör en glad. Man gillar sig själv när man rör på sin kropp. Jag tror att varje minut och timme man lägger på träning är väl investerade pengar. Jag brukar ju säga att yogan är min pensionsförsäkring, och JA, det är den. Vart vill jag komma? 

Jo, jag har en fantastisk kompis som har ett så bra sätt att angripa problem och hennes sätt att se på livet gör en så glad. Läs hennes blogg Hillevi Wahl. Jag har läst ett par av hennes böcker, hon är en livscoach helt naturligt. De är värdefulla, för de kan konsten att sätta guldkant på en tråkig vardag och är hejjare på göra livet värt att leva. Nu har jag läst hennes bok Experimentet, som är ett kul familjeexperiment och som får en försoffad familj att byta livstil och ha kul samtidigt. Jag fick så många bra och skojsiga tips och presenterade det för min bonusson, som tyckte det var jättekul. Och ropade typ JA! Maken var lite mer svårövertalad. Men han ska övertalas minsann, men först ska jag sätta boken i händerna på honom. beställ här

en dag på strålningen

Ni vet ju att fotografen Anneli följer mig på den här resan. När jag ser hennes bilder blir det också lättare att på något sätt känna efter hur det kändes. Vad man går igenom. För det är en sorts resa, en erfarenhet på så många sätt och vis. Och kanske  just vi som är i den här situationen inte riktigt håller med Karin Boye, för nog sjuttsingen är det målet som är mödan värd.... Det är ju för målet = frisk som man gör den här resan. Hänger med i alla dess svängar för att man har friskförklaringen som en hägring, en oas nånstans där framför sig. Men visst vill man på något sätt efterkonstruera resan och göra den till något som var värt nåt. Vad vet jag.
Vi vill ju att det blir en bok. Den där boken jag själv hade behövt när jag drabbades med en massa tips och råd. Hur man kan förhålla sig till situationen. Vad kan jag göra själv och vad kan jag begära eller få för hjälp att liksom ta mig igenom den här sjukdomen, de här behandlingarna med nån sorts "hedern" i behåll. Att liksom fortsätta att ha kvar kärleken till sig själv och sin kropp. Och nån sorts jävlaranamma, en lust till sig själv, att våga sätta gränser, sätta ner foten och mod att begära en second opinion, få det förklarat igen. Om det är vad som behövs. Vi kvinnor har så lätt att liksom sätta oss själva i nån sorts andra rum. Men jag skulel verkligen vilja instifta lite "ta inte skit" i alla kvinnor. Mod och styrka. För jag säger det igen igen, man behöver vara både stark och tuff för att ta sig igenom en sån här resa med förståndet i behåll. Och jag har ingen lust att "lägga det här bakom mig" när det väl är över. Det är klart att jag inte alltid vill att mitt liv ska handla om cancer, men det är viktigt att fortsätta kämpa för att vi blir behandlade med respekt i vården. Att vi vågar ta den platsen. Visst ska man vara tacksam för att man blir bemött med empati och snällhet, men det är egentligen inte mer än rätt.

En stråldag

Väntan, väntan

Denna dag var vi inte så många, men ibland är det fullt och man får sitta och vänta ganska länge på att få komma in.

 Man blir alltid gulligt välkomnad. Uppropad med namn.

 De där små samtalen betyder så mycket. Det är så viktigt att bli sedd, att bli bekräftad inte minst i en sån här situation.

 Lite månbasalfa

Efter 25 strålningar är huden röd och det ömmar. 

Efter strålningen är det viktigt att smörja in sig. Jag använde Weledas calendulakräm

 Man strålas på framsidan där bröstet var, men också i armhålan och baksidan av bröstkorgen, så där måste man också smörja.

På väg hem från ännu en strålning. Behöver jag tillägga att känslan när man klarat av sin strålning, gjort hela resan är så härlig. Som att komma, i alla fall nästan ut ur en lång mörk tunnel.

pappa fyller 80

 Jag tillägnade boken Yoga för livet mina föräldrar.

Vad ger man en åttioåring i födelsedagspresent? Han har ju allt. Hjälp mig. En snygg kofta? Ett par tofflor? Ett par nya läsglasögon? Haha, när jag träffade min pappa för ett par dagar sedan hade han såna där damläsglasögon med strass på sidorna på sig. Han hade inte märkt att han ryckt till sig dem. Och i affären sa det inget. Men det struntade han i, så nu sitter han framför sin dator med glasögon som Liberace typ och översätter rysk finlitteratur. På lördag fyller min pappa 80 år. Jag är väldigt stolt över min pappa, han är väldigt speciell. Här kan du läsa om honom Det har inte varit så enkelt att ha honom som pappa. Han var kanske inte världens bästa pappa under min uppväxt. Men han har betalat tillbaka den missade tiden och den uteblivna pappan nu. Och när jag blev sjuk visade han sidor som jag verkligen uppskattade. Kanske är det så att man testas i nöden. När allt är skört och liksom hänger på en alldeles för skör tråd. Men jag tänker det var inte så lätt att ha skrivardrömmar med honom som pappa. Och länge höll jag emot, kände att jag inte höll måttet. Att steget var så stort och att jag har en sån respekt för yrket. Min pappa skrev sin första bok som 17-åring. Mamma har sparat brev till honom från bland annat Moa Martinsson, som uppenbarligen var lite förtjust i unga manliga författare. Väldigt roligt faktiskt. Min familj bodde i Moskva i åtta år. Då jobbade pappa som utrikeskorre, en väldigt ung sådan. Tänk att min pappa smugglade ut Aleksandr Solzjenitsyns manus och översatte flera av dom. Min pappa är hedersdoktor på Uppsala universitet och för några år sedan fick han  en medalj, Pusjkinordern av Putin. Och nu fyller gubben åttio år. 

En gång i tiden jobbade jag som programledare på ett hälsoprogram. Jag hade en kvinnlig producent som var så jobbig mot mig, och som gärna ville sätta sig på mig i tid och otid. Skitjobbigt. Man kan lugnt påstå att hon hade attityd. Men jag skulle i alla fall intervjua en kvinnlig chef på TT.

Producenten: Men det blir väl kul Karin, att få intervjua en sån kvinna.

 (Hon syftade på en hög chef och hade den där lite storasysteraktiga tonen, som om jag var en liten blond bimbo) 

Såna har du väl inte träffat så ofta?

Då kunde jag drämma till med.

Jag: Vet du, det är precis vad jag har, min pappa var chef på TT under flera år. Så just såna träffade jag mycket.

Haha, den känslan. 

Här är vi på väg ut till landet med bussen. Pappa i ryssmössa, det har han haft hela min uppväxt. Man tar inte ryssen ur min pappa. 

Jag hoppas jag blir lika gammal som han och jag hoppas att jag behåller mitt förstånd och min fantasi och barnslighet, precis som han. Att liksom inte stagnera, att fortsätta att ha ett öppet sinne . Det blir säkert skoj på lördag, ett kalas med människor i alla åldrar. 

Men hjälp mig med vad jag ska köpa för present.

sista strålningen

Idag tog jag min sista strålning. Det är helt fantastiskt.
HELT FANTASTISKT.
Jag känner mig nästan fri.
Kändes som om jag flög till Strålbehandlingen på Karolinska sjukhuset. Fem veckors strålning är nu avklarad. Samtidigt lite sorgligt. När man går varje dag till ett ställe så skapar man ju både en vana och en relation. Dels "bondar" man med andra i samma sits som en själv. Kvinnor som också sitter där i väntrummet och väntar på att bli strålade. Vi har avhandlat allt från hur fort håret växer ut efter cellgifterna. Till hur man fick reda på om sin cancer. Vi har skrattat och en och annan tår har fällts. Vi har utbytt erfarenheter och gett varandra tips.
Sköterskorna på avdelning 2 har varit som änglar. Så omtänksamma och så empatiska. Hur viktigt är inte det när man kommer med sina bortopererade bröst och lägger sig naken på britsen. Just då är så viktigt att man möts av snälla människor, som lyssnar på en, känner av hur man mår, uppmuntrar, uppskattar och ger komplimanger. Men också delar med sig av sina erfarenheter.
Hur värdefullt är inte det?
Så bra tips jag fått under de här veckorna.
Men jag har också fått höra historier i väntrummet av de andra som också går där. Som förra veckan av mamman med de många barnen som blev lämnad av sin man mitt under behandlingen. Hon som är så positiv, så gullig mot alla. När jag fick höra det ville jag bara grina.
Som om själva cancerbehandlingen inte var tillräcklig? Hur jävla mycket ska inte en människa behöva bära. Sedan jag fick cancer har jag verkligen ifrågasatt det här med rättvisa.
Det finns ingen rättvisa.
Cancer är inte nåt man får för att man haft deodorant, som någon knasig människa förklarade det. Eh... cancer är en jävla skitsjukdom som är fullständig orättvis, kan drabba vem fan som helst, när som helst.
Men det finns omtanke och det finns empati.
Jag är så evinnerligt tacksam för alla dessa gulliga människor som jobbar inom vården. Dessa änglar. I taket på strålbehandlingen lyser stjärnorna, men det är på golvet på sjukhuset som änglarna finns.

Jag blev så glad att mina favoritsköterskor jobbade idag. De har varit så gulliga mot mig. Så tacksam att strålningshelvetet ändå fick nån sorts guldkant i form av dem. Alla sköterskorna var fina, men de här två var lite speciella. Jag tror de vet det. De fick min bok.

Nu har jag bara herceptinet kvar och antihormonerna. De svåraste och jobbigaste behandlingarna är över. Det är snart vår. Solen skiner. Plötsligt känns allt lite lättare.

Och som grädde på moset fick jag den här fina buketten av Mimi när vi fikade på mellqvist. Och när vi skulle gå, kom ägaren och kramade om oss. Bara så där. En sån dag.

vara med

Jag får inte ihop det. Tidsmässigt. Jag känner mig stark. Jag har en massa lust att göra grejer, träffa personer jag inte träffat på länge. Starta projekt, skriva böcker, vara med. VARA MED.
Men fortfarande tider att passa på sjukhuset.
Sånt som gör mig kvällstrött.
Retroaktivt trött också.
Sitter framför teven och låtsas att jag också får vara med i gemenskapen på slottet. Ja, att jag också är en av deltagarna på Stjärnorna på slottet. Vill liksom vara med i deras fina gemenskap. Också simma påklädd och få simborgarmärken och fiska från kanot en alldeles solvarm sommardag. Jag vill också skratta och gråta med LillBabs och Ewa Fröling. Jag vill också vara finklädd på Guldbaggegalan. Jag sitter och flinar i tv-soffan och känner mig nästan med.
Det är nytt för mig.
Jag har varit och behövt vara i mitt hemmaland.
Lite ensamland.
För att läka och bli frisk.
Nu börjar jag känna mig frisk.
Nästan vågar känna mig frisk.
Stark.
Energi.
Nu vill jag träffa vänner.
Än, vågar jag mig inte ut på galej. på kvällstid
Men en lunch.
Titta på folk.
Skoja, skratta och vara som förr.
Men får inte ihop det med tiden. Dygnet har för få timmar för det jag vill.
Hinner inte med allt jag vill.
Måste liksom nästan stilla mig.
I morgon tar jag min sista strålbehandling. Det är tur, för huden har nästan gått sönder. Jag har fått blåsor på min bröstkorg. Det är rött och ömmar. Men i morgon tar jag min sista strålning. Och sen får jag vara med. Nu längtar jag.

jag på nyhetsmorgon

I morse var jag på nyhetsmorgon på TV4 och pratade om nya boken; Knip för en bättre hälsa. Jag var så nervös innan. Mycket av min nervositet handlade om att jag inte känner mig bekväm i mitt utseende. Det blir så påtagligt när man inte har hår OCH ska göra en sån här grej som att sitta i direktsändning och prata knip. Man vill känna sig fin. Först tänkte jag att jag skulle ha peruken på mig, men den har jag aldrig använt. Faktiskt inte en enda gång.... Så det hade snarare känts märkligt. Så provade jag olika mössor, men också det kändes konstigt. Just nu är ju också huden som strålats i snart fem veckor ganska utsatt. Jag är röd, det är nästan som brännskadad hud. Så jag ville inte ha något som var urringat och jag ville inte heller att min porta-cart ska vara så påtaglig. Mycket att tänka på. Kanske ytligt, vad vet jag.
Men även om jag ser att det ser knasigt ut med mitt ännu inte riktigt utväxta hår, så kändes det lite som en befrielse att visa upp mig precis som jag ser ut nu.
Jag har så här lite hår. Jag ser ut så här. Det här är jag nu. Men jag är fortfarande jag. Och jag är på bättringsväg. Här är länken till programmet.
Jag på Tv4

alltid, alltid läggs ansvaret på kvinnor

Fick Amazonabladet i brevlådan. Det är en bra tidning för oss som är bröstcancerdrabbade. Den riktar sig till oss som redan fått vår diagnos. I senaste numret, äntligen en artikel om täta bröst. Med en något provocerande rubrik: Har jag täta bröst? - frågan alla bör ställa.
Visst är det viktigt, och det kommer jag att komma tillbaka till. Men, jag tycker att det är en fråga som lägger stort ansvar på kvinnorna och hur har man tänkt att den frågeställningen ska nå ALLA kvinnor så att de ställer den?
Det vill säga kvinnor som INTE ännu blivit drabbade?
Det kan vara du som läser det här blogginlägget, din mamma, din dotter , din partner eller din bästa vän.
Jag vill hävda att ansvaret bör och SKA ligga på vårdpersonal och de som möter kvinnorna som kommer med sina bröst. Lägg in det som en sak man måste, obs, jag skriver MÅSTE meddela en kvinna om, ungefär som man meddelar om kvinnan har hjärtat på höger sida. Det är alltså en livsviktig fråga.
LÄS DET IGEN.
DET ÄR EN LIVSVIKTIG FRÅGA SOM KAN RÄDDA LIV.
Så när du kommer till din första mammografi, borde det vara en självklarhet att sköterskorna där talar om för dig att du har just täta bröst.
Har man täta bröst så är nämligen inte mammografin helt tillförlitlig. Då behövs remiss till ultraljud eller bröst MRI (magnetisk resonanstomografi).
Jag har berättat det förr. Jag gjorde en mammografi nåt år innan jag fick min bröstcancerdiagnos. Inget syntes på den undersökningen. Jag kan också tillägga att inget syntes på mammografin ens när diagnosen var fastställd. Kanske hade min cancer upptäckts tidigare om någon talat om för mig att jag har täta bröst och alltså då bör göra en annan sorts undersökning. Läs DYRARE undersökning, för det är det enda som gör att kvinnor inte självklart får den hjälp eller den undersökning som passar dem och som i sin tur kan rädda liv. Jag har täta bröst = svårt att se cancer. OCH jag fick en inflammatorisk cancer = väldigt svår cancerform att upptäcka på mammografin.
Hade inte jag varit så påstridig hade jag nöjt mig med att bli hemskickad med voltaren för mitt uppsvullna bröst, vilket var vad som hände. Jag stod på mig och krävde att de punkterade mitt svullna bröst. Jag hade kanske inte levt idag? Jag hade inte kanske fått den vård som gör att jag sitter här idag.
Det här är viktiga grejer.
Och jag är så väldigt trött på att det ska läggas ett ansvar på oss kvinnor. Hur tänker man att man ska nå invandrarkvinnor, eller kvinnor med språksvårigheter?
Det är ett stort ansvar att lägga på alla kvinnor att de ska fråga doktorn om de har täta bröst. Nej, det ska VI kvinnor bli informerade om för det kan rädda liv.
Vid en mammografi närvarar sköterskor, men vid till exempel en ultraljudsundersökning måste en läkare utföra undersökningen. Undersökningen tar också längre tid och är för kvinnan en mycket trevligare upplevelse än mammografin.
Men i dagens Sverige där Rosabandet galan drar in 49 miljoner kronor varje år har vi alltså inte kommit längre. Det är banne mig skam. Jag hoppas att media skriver om det här. För en liten del av de där pengarna som går till all cancerforskning, borde gå till att informera vårdpersonal och läkare som möter kvinnor. Ge dem information om att de har täta bröst och ge dem remiss till ett ultraljud. Herregud, det har väl ändå Sverige råd med?
Jag är nämligen så hiskligt trött på allt det rosa lull-lullet. Bröstcancer är nämligen inte bara knölar i bröstet, man kan inte alltid känna cancern. Cancerknölar kan göra ont, som det gjorde på kvinnan jag träffade på strålningen igår. Men hon drog sig för att gå till läkaren för att hon just läst sån information. Att cancerknölar inte gör ont. Eller som med inflammatorisk bröstcancer, då finns ingen knöl. Men den är aggressiv och måste upptäckas i tid, så man hinner behandla. Lägg inte ansvaret på oss. Ge oss rätt information och rädda liv.

Och bara för att påminna er om att vi kvinnor typ alltid drabbas, läs den här och lyssna på P1 i morgon: ledarkrönika AB Min första reaktion är att jag orkar inte. Men vi kvinnor har inte råd med att inte orka. Alla dessa flickor och kvinnor som utnyttjas och den här jävla sjuka skitpolisjäveln Göran Lindberg. Vad kan man göra?

bara två stråldagar kvar

Vilken dag, som en arbetsdag.

 Så här blir det ofta. Jag glömmer de blå skoskydden och stövlar ut med dem på.

Kollade hjärtat på Thorax. När man tar Herceptin som jag gör, måste man kolla upp hjärtat då och då, så att det inte blivit påverkat för mycket. Jag märker inte så mycket av herceptinet, förutom att jag lätt blir andfådd. Så nog måste hjärtat påverkas. Blev lite sur, när jag ligger där med naken överkropp på thoraxkliniken så stövlar en manlig läkare in i rummet utan att knacka. Det visade sig att det skulle vara en annan manlig läkare som skulle kolla mina värden, och medan de stod där och dividerade om det, lät de dörren vara halvöppen. Jag låg ganska synlig därinne. Sånt där kan reta upp mig.
Jag: Kan ni stänga dörren. Det är inte så trevligt. Jag ligger här naken.

Så märkligt. De var ändå ganska unga, lite trist om de blivit lite så där blase redan. Jag är visserligen en patient, men jag är INTE sugen på att visa upp mig för alla som går förbi. Jag som kämpar att få tillbaka känslan för min kropp. Liksom göra det privata privat igen. Jag tänker att jag är ändå ganska tuff av mig, vågar säga ifrån. Men alla är ju inte så.

Sedan var det dags för sista strålningen den här veckan. Sköterskorna på Strålbehandlingen är så fina. Idag träffade jag ännu en sköterska som gjort samma behandling som jag, fast för ett år sedan. Hur ovärderlig är inte den informationen för oss som kämpar på med strålning och cellgifter. Hon såg så himla fräsch ut. Hade en kortare frisyr. Tänk vad snabbt det går, egentligen. Bara om några månader kanske inte folk kommer att "se" på mig att jag är under cancerbehandling. Efter strålningen gick jag till sjukgymnastiken och tränade. En heldag helt enkelt. Nu är det bara två strålningstillfällen kvar, måndag och tisdag. Sedan är det över. Så skönt.

Nu har ju min Knip-bok kommit ut. Finfin kritik i tidningen Måbra, 4 M. Det tackar vi för.

Och intervju i senaste Tara

antihormondax

Huden  börjar känna av strålningen. Det kliar. Känns nästan som att jag fått ni vet såna där blåsor man kan få om man solat lite för mycket. Nu är det bara fyra gånger kvar. Ska alldeles snart åka dit. är så trött idag. Försökte yoga, det blev bara solhälsningar och sen stretchade och andades jag. Är trött och mår lite illa. Tror jag oroar mig. Snart ska jag börja äta antihormoner som ska ta bort mitt östrogen. I fem år ska jag äta dem. Det visade sig att jag redan var i klimakteriet så jag slipper äta tamoxifen. Vilket var bra, eftersom blodpropp är en av den medicinens härliga biverkningar. Jag hatar alla de här biverkningarna som alla mediciner på något sätt alltid har. Nu ska jag äta en medicin som är aromatashämmare, där biverkningarna kan vara artros. Så nu har man röntgat mitt skelett och gjort en bentäthetsundersökning för att se hur det ser ut nu. Sen om några år när jag ätit det här medlet ska man göra ytterligare en sån undersökning för att se om det skett någon förändring.

Min onkolog gillar att rita upp grejer. Här har hon lagt till lite anteckningar så att jag tydligt kan se att jag har fina värden. Nu dimper väl ett recept ner snart.
Hur har ni gjort? Äter ni antihormoner? Hur mår ni av dom? Är det någon som struntat i att äta dem?
Jag vet inte vad jag vill.
Jag berättade att jag hört av mig till en massa personer som är typ experter på bioidentiska hormoner. Men ingen kan hjälpa mig. Eller råda mig. Varför känns det ofta så att när det är allvar, så duckar den alternativa vården? De som när jag var frisk kunde lova att jag inte skulle bli sjuk. Men nu när jag söker hjälp som sjuk, eller som cancerdrabbad, nej, då är det stopp. Vill ju bara ha lite råd, lite tänk.
Jag är ju ingen person som gillar mediciner och jag får nästan klaustrofobi att jag ska vara fast med en medicin i fem år. Jag vet ju att det kan hjälpa mig. Jag vet ju att det är mina kvinnliga hormoner, östrogenet som orsakat den här situationen. Men jag vill inte bli benskör och få torra slemhinnor. Ni fattar vad det innebär? Torra ögon, torrhet överallt och det inklusive i underlivet. Jag vill ha tillbaka mitt liv. Min lust. Min kraft.
Varför ska det vara så svårt att veta vad man ska göra?
Skulle vilja våga säga nej till antihormoner, men vågar inte.
Hatar den här situationen.

Just nu är det bra pris på mina yogadvder. Cdon har en kampanj, så passa på att köp nu:yogaliv

är det en gåva?

Dörren in till ladan på landet. Dörrar som man ska in igenom och trösklar som ska beträdas. De är symboler för nya steg i livet. Jag tror jag väntar lite med mina kliv. Jag behöver tid för reflektion och eftertanke. Sortera ut vad som hänt, vad jag varit med om. Den här resan, min tuffaste hittills har skakat om mig och mina tankar om livet. Så är det och det är en dyrbar läxa, eller är det en gåva.

Är det en gåva som jag, som vi som drabbats av cancer fått? Nåt vi inte ser nu när vi är mitt uppe i att bekämpa gåvan, men att det sen kommer att utkristallisera sig. Visa sig.
Jag tänker att självklart lär man sig nåt. Och att man säger saker som: "Det som inte dödar en, stärker en". Men det är en så kostsam gåva, som jag nog tycker att jag fått betala dyrt för. Gåvor ska man väl inte behöva betala för? En gåva är väl gratis.
Jag har haft så många sorger i mitt liv, sånt jag pratat sönder och samman i terapier. Försökt reparera sånt som skavt i mitt liv, gjort mig illa. Bygga upp nåt som var ledset och litet och som kände sig värdelös. Så många timmar, ja, år av vändande utochin i min egna ryggsäck. Den som känts så tung i större delen av mitt liv. Den jag flytt ifrån ibland, som när jag festade som en toka i mina unga 20. Men man kan inte fly, det blir bara värre. Man kan bara stanna upp och försöka stå ut, rida ut den där stormen, den där sorgen. För det vänder. Livet är som en bergochdalbana. Ibland är det väldigt mycket upp, upp och det hisnar i magen av förväntan. Sen svisch ner i katastrof-fart. Och sen de där grå dagarna när inte så mycket händer. För mig har det varit mycket att lära mig att vara i det grå, att vara i vardagen och att det också där finns guldkantade stunder som man kan vila i. Eller bara att det är helt okej att vistas i det där grå.
Och så nu, beskedet dagen innan midsommar. När allt kändes som att det var någorlunda på topp. När jag levde ett liv som jag trivdes i, ville vara i, då kom sjukdomen som en chock. Men vem vet kanske kommer jag att tänka att det var en gåva. För kanske är det så att man måste göra om jävliga saker till något bra, för annars känns det så meningslöst. För cancer är meningslöst. Totalt jävla meningslöst. Och det finns också en sorg över de som gått förlorade i den här meningslösa skitsjukdomen. Personer som förlorat gåvan och jag som får vara kvar. Orättvisan i det. Fast jag vet ju inte hur länge jag får vara kvar. Men vem vet hur lång tid vi har på denna jord? Är det kanske det som är gåvan? Ovissheten och att lära sig att göra om den till nåt bra? Ni vet ju hur jag säger att jag längtar efter värme och sol. Men om sanningen ska fram är jag rädd. Det är en ny känsla. Jag som döptes till Yrväderskajsa av min farfar just för att jag var så orädd. Den här sjukdomen och kanske framförallt utsattheten jag är i gör mig rädd. Jag är rädd för att resa. Rädd för att nåt ska hända. Jag tror jag är räddare om mitt liv. Kanske är det det som är gåvan? Kanske är det en gåva att inte ta något för givet? Att inte köra på i 180?
Jag vet inte.

En kompis skickade den här länken med Stacey Kramer. Hon har varit här där jag är nu. Ett fint tal. Nåt som stannade kvar i mig, var orden. Det är inte en gåva man önskar någon annan. Precis så är det. Det här som jag är med om, aldrig att jag skulle önska nån att vara i det här. 

hår och bebisar

Kanske kan vara nåt för mig? En stickad peruk?

Den här bilden fick vara med, för den gjorde mig glad.

Tack för alla råd om håret. Jag tror nog att jag kommer att ansa det om ett tag, så att det blir lika långt. Nu är det ju så där spretigt, ja ni vet ju hur håret växer på en bebis. Jag vet ju INTE det, eftersom min lilla Mira hade en riktig kalufs när hon föddes. Till och med barnmorskorna var imponerade över min lilla trollunge. Och jag var så stolt, men det är ju alla mammor. Men jag tror nog att jag var extra stolt, haha. Man vill ju gärna tro det. Min lilla efterlängtade bebisflicka. Cellgifterna försatte mig i klimakteriet. Jag är inte längre en fertil kvinna. Jag är snart 50 år, så det är ju kanske inte så konstigt. Men för mig är det en konstig känsla. Jag tänkte på det igår. Den tiden är över. Nästa bebis som jag får trycka näsan emot och snusa på. Bebislukten, den mjuka huden, de små fossingarna, de levande ögonen. Jag kan börja grina när jag tänker på hur härlig och stor känslan att hålla sin lilla bebis är. Nästa bebis, ja, då är jag förmodligen mormor.  

Här är Mira två dagar. Vi har precis kommit hem från ABC-kliniken på SÖS där Mira föddes. Mira hade inget spretigt tunt fjunigt bebishår, utan en kalufs direkt.

Är det inte ofattbart? Hon är två dagar här.

Kanske, kanske har hon fått nåt från den här lilla bebisen. Det här är nämligen jag som bebisflicka.

Igår bestämde jag mig för att gå på Kia Naddermiers yoga som hon har på Atmajyoti 25-28/1. Mycket pranayama (andningsövningar) och så yoga. Kia har ju en yogastudio i Paris. Den ska jag besöka en dag. Paris känns så flärdigt. Jag ser fram emot det, men tills jag sätter mig på ett flyg till Paris, så blir det yoga lite närmre med Kia. Kom du med. Mer info och boka här

städa ut

Bildtext. Vilken dålig bild, men det är alla mina gamla behåar i en hög.

Tjugondaknut, då ska julen ut. Gårdagen var alltså en perfekt dag att städa ut gammalt skräp. Rensa i röran. I mitt liv är gamla behåar skräp. Jag kommer aldrig kunna använda dem igen. Dels för att man helst inte ska ha en bygel av stål men framförallt för att storleken är fel. Och efter bröstrekonstruktionen som jag hoppas på att få göra inom ett år, ja, då kommer jag att få en helt annan behåstorlek.  En mycket mindre.
Jag har lagt ner så mycket pengar på bra och fina behåar och alla mina bikinisar. Känns lite sorgligt och lite konstigt. Mitt NU gör sig påmint. Jag vet inte, men jag blev lite ledsen. Vad är väl en behå?
Ingenting, jag vet. Jag lever. Och för varje dag blir jag starkare och starkare. Inte bara kroppsligt så klart. Men också mentalt. Jag närmar mig min nya kropp med en krigarinställning. Jag har ett stort ärr på min högra sida, ett ärr där mitt bröst en gång satt. Det bröst som gav mig oro redan som 20 åring. Elisabet, min onkolog hade hittat en gammal journal från när jag som 20 åring tog mig till KS för att göra en punktering i mitt högra bröst. Jag hade känt en liten knöl och de tog emot ögonaböj. Det var inget i knölen. Men tänk om jag förberedde mig? Tänk om jag redan då "förstod" eller "visste" att just det bröstet skulle göra mig så här sorgsen en dag?
Mitt högra bröst ställde också till det när jag precis fått Mira. Man kan få feber av amningen. Jag fick det. Mitt högra bröst svullnade upp och det visade sig att jag fått bröstböld. Mira var bara ett par veckor och jag fick operera bort den infektionen.
Det är nåt med min högra sida. Den bråkar med mig. Gör illa mig. Får mig att stanna upp.
Jag måste vara tålmodig nu. Stå ut. Låta det ta en dag i taget.
Inget går att skynda fram. Snart bleks ärret. Snart bleks allt jag varit med om det här halvåret. Suddas ut. Snart kan jag prata om det som hänt, utan att falla ner i rädslan för att det ska slå till igen. Snart, snart.
Jag hamnade i nån sorts nostalgi. Gick in i min blogg och läste Mitt första blogginlägg någonsin. Ja, det skrevs 4:e januari 2009. Fyra år sedan. Tänk vad livet kan förändras, ändras. Och aldrig nånsin bli sig likt igen.

Hårråd

Håret växer så det knakar. Det är ganska mörkt, eller råttfärgat snarare. Håret, huden och jag behöver några solstrålar det är helt klart. Håret för att bli lite solblekt och huden för att jag ska se och känna mig lite piggare. Men man ska helst inte sola nåt på ett år efter att man strålats. För mig är det galet lång tid. Men jag kan hur som inte åka nånstans förrän tidigast i mars. Ska ju mina tre veckor på rehabilitering till Vidarkliniken i februari. En av sköterskorna på strålningen hade hört att det tydligen är bra att raka av det första håret som växer ut för kvalitens skull. 

Vad vet ni? Nån som känner till det? Nu när håret äntligen blivit så "långt" och börjat växa är jag så klart inte sugen på att raka bort det. Men har man chans att få ett ännu starkare hår kanske det är nu jag ska göra det. Vad ska jag göra. Ge mig råd.

gårdagen i bilder

Gårdagen i bilder. Hinner inte skriva. Jag och Anneli jobbar med nya boken. och ni vet ju en bild säger mer än tusen ord.  Finaste Anneli följde med på strålning, sjukgymnastik och nu är vi ute på landet.

 Längtan bort till varmare breddgrader

 Oj, vad jag tränar. Lägger in egna träningsmoment också. "Freebasar" på gymet

Bästa lunchen på restaurang Kimchi på Luntmakargatan 85 kronor för fräschaste och godaste lunchmaten

Jag tar kort på Anneli

Sen åkte vi ut till landet

Vi tog med mat från asiatiska mataffären i t-banan på Hötorget.

 Anneli plåtar

och smaskar lite Pekinganka. Ja, nån gång varannan månad slinker det ner kött.

 Pelletspannan, den som ska värma upp hela huset har lagt av. Så vi fick sitta och äta middag med toppluvor och halsdukar.

 Nattlampan