Jag älskar Ashtangayogan!

Det går en våg genom yogaSverige. En våg med lite tråkig ton. Nånstans ska man liksom tycka att Ashtanga Vinyasa Yoga är en så hård form av yoga. Att folk skadar sig så mycket i den formen, etc etc.
Man pratar lite nedlåtande om ashtangayoga.
Och jag har så klart mina funderingar om det, en del som jag säger här och andra som jag behåller för mig själv. Haha man vill ju inte skriva nån på näsan...
Jag tycker i alla fall att det är så himla tråkigt.
Så därför säger jag: JAG ÄLSKAR ASHTANGA VINYASA YOGA. Det är verkligen en form som passar mig.
Det är en så fantastiskt fint utformad form. Så rätt, om man gör den rätt och om man håller tillbaka lite av det där som vi västerlänningar har lite för mycket av, egot som vill att allt ska gå så fort.
Så fort att man skadar sig.
Man liksom snubblar på mållinjen för att man har så bråttom, typ...
Det finns inga quick fix i yogan. Det är ingen tävling som man kan vinna. Man blir inte en bättre människa av att kunna andra, tredje, fjärde serien.
Hur kan man ens tro det?
Det är liksom i varje-dag-gnetandet och stretandet som yogan ligger. Tålamodet att man i sakta mak går framåt.
Men att man tränar på rätt saker, sånt man behöver göra.
Jag tränar ashtangayoga mer än någonsin nu. Min kropp är starkare än någonsin. Jag böjer och bänder på mig mer än någonsin, men så har jag också hittat den lärare som för in glädjen i ashtangayogan.
Natalia Paisano är också kär i Ashtangayogan, hon tror på den. Och det är vad hon förmedlar varje dag som hon står där i studion mellan kl 06.00-09.00.
Å, jag tycker att det är så kul, fortfarande är jag så där kär som jag blev första gången jag mötte ashtangayoga.
Å det allra bästa med ashtangayogan det är att den på något sätt fostrar en till självständighet.
Även om det är underbart att varje dag gå till en lärare och träna tillsammans med en massa andra, så kan jag yoga var jag vill.
Jag behöver inte någon som säger åt mig vad jag ska göra.
Jag behöver inte bli ledd.
Jag kan stå hemma i vardagsrummet, eller i sovrummet och yoga. Jag vet vilken ställning som kommer efter vilken. Då är jag liksom min egen lärare, som uppmanar, utmanar och eller manar på.
Och om jag vill kan jag ta mig till en mysorestudio, var jag vill i världen. Jag behöver inte ens kunna språket, för jag gör ju ändå det jag vet att jag gör.
Det är en sån frihet i det.
SRi K Pattabhi Jois, fy fabian vad han var begåvad som så fint format en hel yogaform i form av sekvenser som alla löper in i varandra och öppnar upp för nästa rörelse och gör en redo för att kunna göra nästa och nästa och nästa rörelse -i den tid det måste ta.
Man behöver inte ställa sig i ett led och säga bu eller bä om något, ashtangayoga är en form som passar vissa. Uppenbarligen mig.
Jag har all respekt för de som tränar andra former av yoga och är nöjda med det. Jag säger inte att jag tycker de är dåliga, eller fel, eller farliga, eller för hårda eller för lätta, eller för larviga. Skulle aldrig komma på fråga, eftersom jag vet hur härligt det är att tycka om sin yoga.
Amen!