hantverkare på modet

Igår, mitt i julruschen. Jag hade precis lämnat min lilla fina pudelpojke Pino på Kerrys hundvård på Erstagatan. Där skulle de bada, föna, putsa och fräscha till Pino inför julen.
Hm, ja då kom en tanke, en grej jag och Thomasine brukade skoja om. Det blev liksom en reaktion. Jag var redo att ta upp telefonen för att smsa T, när jag kom på att nej, det går inte. Jag måste liksom behålla våra skämt, våra samtal för mig själv.
Vi var ju singlar när vi lärde känna varandra.
Vi brukade skoja om att man borde träffa en hantverkare. Dels för att då skulle man ju få fint hemma förhoppningsvis. Man behöver liksom alltid en hantverkare, alltid är det någon bokhylla som borde komma upp, en regel på en lucka som borde justeras. Ett hem kan lätt förfalla hos en singelkvinna som inte direkt är teknisk och hivar upp borrar och skruvmejslar, när något gör sönder eller måste fixas.
Men också för att hantverkare är morgonpigga, eller i alla fall alltid uppe med tuppen - precis som vi yogisar. En hantverkare skulle förmodligen gå och lägga sig i tid på kvällen, för att komma upp tidigt på morgonen.
Jag måste vara en tråkig fru, som vill gå och lägga mig vid tio och går upp vid fem-sex på morgonen. Haha jag får hoppas att den tid jag är vaken, kompenserar de där extra timmarna på kvällen.
Jag och Thomasine lärde oss av en av mina kompisar, som ägde ett fik där en massa hantverkare brukade äta frukost (eller det var väl lunch för dem ;))
Hur som, hon lärde oss följande att:
* hantverkare med blå byxor - var förmodligen snickare.
* gråbyxa är man förmodligen plattsättare
* svarta byxor, ibland orange - är elektriker.
* vita byxor = målare
Ni får gärna rätta mig om jag har fel. Eller lägga till lite på listan.
Vi brukade skoja om det där.
För någon vecka sedan fick jag reda på att det är vanligt att drogmissbrukare gärna har på sig just en hantverkarmundering för att liksom inte sticka ut och för att vilseleda.
Kolla får ni se. Nu ska man så klart inte skratta åt folks olycka.
det var verkligen inte meningen.
men kanske har Äntligen hemma och alla inredningsprogram skapat ett mode, eller en trygghetskänsla som gör att man inte blir rädd när man ser en hantverkare. Förstå mig rätt.
För där på tunnelbanan kom en högst påtänd "hantverkare" med blåa fristadsbyxor, med många fickor där man kan stoppa ner hammare och tumstock.
Jag är inte direkt rädd för knarkare, bor granne med Situation Stockholm, men det är klart att det är obehalgigt när de är påtända.
Ja, mitt huvud snurrar runt så där. och just det där snurret, reflektioner skulle Thomasine säga- var det så skoj att prata med Thomasine om. Med henne kunde jag prata om allt, både högt och lågt.
Allt behövde inte vara rätt och vi båda gillar att skratta.
Jag saknar Thomasine.