lördag 13 mars 2010

yogi Pino



Bildtext: Här är Pino på atmajyoti och yogar

Jag har skrivit om honom förr, min fina fina hund Pino. Min halvapriset pudel, som är så tacksam i sitt liv. Han har blivit en del av mig, en förlängd del av mig. Jag har svårt att vara ifrån honom OCH han har svårt att vara ifrån mig, eller det kanske är ensam han inte vill vara.
Han är född i Hörby och utifrån sett var hans uppväxtförhållanden inte de bästa. Men han blev nog älskad. Men jag vet inte hur bra det är att växa upp med alla möjliga hundar, blinda och prickiga pudlar - men många var de, minst 250 marsvin (både nakna och ludna) i öppna burar som springer fritt i ett tvårumshus, som också delas med två barn och en vuxen. Oj, jag höll på at glömma getterna. Pino grät inte en sekund eller längtade hem, trots att jag tog honom hela vägen till Stockholm med flyg. Han åkte tunnelbana och buss som om han inte gjort något annat i sitt liv.
Bara han får följa med så är han nöjd.
Han är med när jag yogar. Han ligger och väntar på att jag ska bli klar. När jag lägger mig i savasana, börjar svansen vifta och han tassar fram och överser mig med pussar och lägger sig ner och väntar tills jag blir klar. Samma när jag har klass och han är med.
Han vet precis när det börjar närma sig slutet på klassen.
Det sägs att hundar sänker stressen på oss människor, men hans snusande i yogasalen skapar ett lugn. Och när han sträcker på sig, så är det både den uppåtgående hunden och den nedåtgående. Pino är yoga.
Pino är liksom yoga helt naturligt. Han kämpar inte, behöver inte erövra något. Han har inget tålamod som han måste lära sig att tygla och dra ut på. Nej, Pino är yoga, en riktig lite yogi.

5 kommentarer: