ge bort din yogapractice

Kanske kan låta hur flummigt som helst, med att mn ska ge bort sin yoga. Men när jag började yoga, hade jag ju fullt upp med att få till andningen. Det var nästan det enda jag kunde tänka på. Kändes som om jag höll på att dö. Svårast var utandningen. Tyckte det var nästan outhärdligt att försöka förlänga ett andetag som inte verkade vilja bli förlängt.
Sen kom en tid när jag försökte förfina mina rörelser. Att verkligen sträcka ut, som en katt som sträcker ut sig efter en vilostund.
Senare att verkligen hålla bandhas, eller i alla fall tänka på att jag borde hålla bandhas. ;)
Nu kan jag innan jag börjar, tänka att idag är min yoga en dans. Då vill jag att varje rörelse ska flyta vidare i nästa. Eller att jag tillägnar min yoga till någon som behöver det. Ungefär som när man matade sin lillflicka; en sked för mormor, en sked för pappa... Och på något sätt blir det lättare, eftersom man tar bort motståndet.
Eller så kan man bestämma sig för att just den här gången, ska jag yoga med ett öppet hjärta och låta det som ska komma, också komma in. Välkomna det som kommer. Att våga vara öppen för det oväntade.
Efter varje pass, när jag sjungit slutmantrat ägnar jag en stund åt vad jag är glad för i mitt liv. Att min kropp är så stark och så försöker jag se mig själv i det jag önskar mig. Affirmation. Jag tror på tankens kraft, att om man tror på något och intalar sig att det ska ske, så gör det det till slut. Så är det ju med allt det negtiva man tänker, till slut slår det in. Och då står man där och slår sig för bröstet - vad var det jag sa... Därför ska man nog helst inte tänka negativt, utan koncentrera sig på att se det positiva.