När yogan smyger sig in i ens liv och färgar av sig på det mesta man sen gör, ja, det är väl då man upptäcker att man är fast. Även om det kan gå veckor mellan yogapassen. Men man vet att man kommer tillbaka, för att yogan blir som en livlina man håller sig fast vid - när livet stormar utanför.
Jag var fjorton-femtn år första gången jag yogade. Min första lärare hette Bert Yoga Jonsson. Det kommer jag ihåg, men annars är det så länge sedan nu att jag glömt bort vilken yogaform det var. Jag blev inte kär. Inte då. Den där kärlekskänslan kom över mig, långt mycket senare i livet. Men då föll jag. Sen blev det mer än bara asanas. De blev ett sätt att leva. Det blev mitt jobb.
Nu jobbar jag med yoga.
Jag skriver om yoga i tidningar.
Jag har också skrivit en bok om yoga.
och gjort några yogadvder.
Och nu tänkte jag börja blogga om yoga.
vilken bra idé! välkommen in i yogabloggsvärlden, jag ser fram emot att läsa dina inlägg. :)
SvaraRaderahej och tack. Hoppas att du får ett inspirerande och härligt nytt år. Om shanti karin
SvaraRaderaVad skönt att läsa. Är rätt ny "i yogan" så den riktiga Kärleken har ännu inte infunnit sig men jag känner ändå precis som du då för många år sedan att fastän man inte yogar varje dag och det kan gå en vecka mellan passen så känns det alltid lika rätt att yoga och man blir aldrig besviken. Men för en tid sen, efter ett år av yogande, undrade jag ändå när dendär känslan ska komma, dendär förlösande som folk talar om. Nu vet jag att det tar tid. Så jag låter yogan mogna inom mig i lugn och ro och håller den på fysiskt avstånd tills hjärtat släpper in den.
SvaraRaderaTack och lov finns det massor att läsa och lära om yogan idag, jag beundrar er som började då det var fattigt med information och stretade på i egen takt, min vän och yogainstruktör Nina är en av dem.
Fortsätt inspirera!
allt har sin tid. Yogan har sin tid. Och du gör helt rätt i att låta det mogna i dig. Att låta det ta den tid det SKA ta, för dig. Du kanske inte kommer känna den här förälskelsen till yogan. Men du kommer och har definitvt känt känslor. Yogan väcker saker i en, både bra och dåliga grejer. Du kanske känner värsta ilskan och motståndet när du tänjer och sträcker ut baksidan av låren. De sägs att ilska och stress sätter sig i benen. Du kanske har känt dig glad och euforisk när du går från yogaklassen. De är en känsla. Som kanske är lättare att acceptera. Du kanske känt dig lite ledsen och sorgsen, någon gång efter en klass eller mitt i en rörelse. När vi rör och sträcker på oss i de olika ygarörelserna väcks minnen som lagrats i kroppen. De kan vara minnen från när vi var barn, till och med från när vi var bebisar och inte hade ett språk. Med yogans hjälp kan man lära sig att titta på sig själv med snällare glasögon. Man ser både sina brister och tillkortakommanden och den kraft och vidunderlighet som finns i var och en av oss.
SvaraRaderaoch man kan lära sig att omfamna det obehagliga, sorgsenhet istället för att kapsla in det igen. Jag har gråtit så många tårar på yogamattan. jag har varit så arg, sorgsen, otålig, rastlös och glad på min matta. Mattan blir på nåt sätt som en ram, som inramar mitt känsloliv och gör det till nåt som får vädras. Och när jag rullar ihop mattan, såkan jag gå med lite lättare steg ut i arbetslivet, mammalivet, relationslivet och möta det utan en massa skydd.
SvaraRadera