yoga för kvinnor

När jag började att yoga mer regelbundet kunde jag verkligen känna av motståndet i min kropp vissa dagar. Kanske är det för att när man börjar yoga allt mer, så börjar man också lyssna på kroppens signaler. Man blir mer lyhörd på hur det känns och varför.
För männen är det enklare. De har ingen menstruationscykel, som försvårar och kanske försvagar dem. Nej, deras "practice" är nog mera jämn.
En vecka innan mens ömmar kroppen. Jag är inte alls lika benägen att utvecklas den veckan. Vill verkligen inte ha någon ny asana, eller gå för djupt in i någon ansträngande rörelse. Nej, jag vill helst stå själv i ett hörn av yogastudion och yoga för mig själv.
Det sägs att det innan mens finns en risk att vi skadar oss, om vi kämpar på för hårt. Men att flera kvinnor tagit guldmedalj under mens, och strax efter mens. Inte i yoga så klart, än kan man inte tävla i yoga - vad jag vet... Jag skrev en mensartikel för tidningen Amelia... Därav denna information.
Det känns på något sätt logiskt. Jag känner mig ofta stark som en oxe precis när mensen brutit ut, men tills den gör det... Så kör jag "tantyoga" som jag kallar det lite snällt. (Jag är själv snart där. Jag är själv snart en tant) Då kanske jag gör några solhälsningar, aboslut inga upponedvända ställningar. Jag kan ligga, sitta - eller ha benen upp mot väggen - länge i baddha konasana (fjärilen). Men framför allt andas jag. Lugnt och metodiskt.
Yogaandning gör att blod strömmar till och det där onda släpper. Ofta håller vi andan när vi har ont. Resultatet blir att vi får ännu mera ont. Men om man andas lååånga djupa andetag, och i huvudet föreställer sig att man drar ner andetagen till livmodern och området runtikring. Så släpper det efter ett tag. Det blir inte lika krampaktigt.
I början kunde jag nästan bli lite arg att mensen kom och störde min "practice". Idag när jag inte längre tävlar med mig själv, så kan de dagarna kännas befriande. Jag har en anledning att ta det lite lugnare. jag är inte en sämre yogautövare för att jag lyssnar på min kropp. Snarare tvärtom. Det finns ingen bättre eller sämre yoga. Efter ett tag förstår man att det är på andningen det hänger. Det är liksom andningen som är den röda tråden i yogan. Utan en jämn och fin andning ingen yoga. Andningen är liv. Andningen ger liv till din yoga.

yogaförebilder

Gwendolyn Hunt, här måste hon vara över 70 år.

Teachertraining hos Dona Holleman,

det är den rödhåriga kvinnan i ridkläder.

Jepp, det är så hon yogar nuförtiden.

Vanda Scaravelli

Så vill jag se ut när jag är 70 år. Hon är så vacker och hennes kropp så smidig, som om hon fortfarande var en ung kvinna på den här bilden. Hennes bok "Awakening the spine", är en bok som är värd att läsa. Yoga är inte bara för den unga kroppen som smidigt kan göra alla balla rörelser. Ibland är det så lätt att fastna i den bilden. Att yoga bara är asanas. Eller att den som gör mest asanas är den bästa. Det är inte asanas som gör dig till en bättre människa. Utan snarare är det samspelet mellan hjärta, hjärna och kropp och hur du tar hand om det - eller inte... som gör dig till en yogi. Yoga är när det stannar kvar i den åldrande kroppen. För mig är det en oerhörd ynnest att ha fått yoga med några av de stora äldre kvinnorna, som verkligen är vaccinerade med yoga ända in i märgen, läs ryggraden.

Dona Holleman, är en sådan. Hon verkar och ger utbildningar vid Gardasjön i Italien. Dona var en direkt elev till Vanda. Dona har skrivit många intressanta böcker. http://www.donaholleman.com/

Gwendolyn Hunt, var defintivt en sådan. Hon var 72 år, när jag yogade för henne. Man sa att hon var 59 år när hon började med ashtanga vinyasa yoga. Det är alltså aldrig försent att börja yoga. När Gwendolyn var 72 år, var hon som en flicka i kroppen. Mjuk, flexibel och stark. Jag blev så imponerad.

Yoga är din bästa och smartaste pensionsförsäkring. Inga pengar i världen kan ersätta en stark, flexibel och smidig kropp. En kropp som bär dig och som inte gör ont när du stiger upp ur sängen på morgonen. Jag yogar för min ålderdom. jag investerar i min ålderdom och jag har Vanda Scaravelli på näthinnan när jag gör min första solhälsning på morgonen.

när man blir kär

När yogan smyger sig in i ens liv och färgar av sig på det mesta man sen gör, ja, det är väl då man upptäcker att man är fast. Även om det kan gå veckor mellan yogapassen. Men man vet att man kommer tillbaka, för att yogan blir som en livlina man håller sig fast vid - när livet stormar utanför.
Jag var fjorton-femtn år första gången jag yogade. Min första lärare hette Bert Yoga Jonsson. Det kommer jag ihåg, men annars är det så länge sedan nu att jag glömt bort vilken yogaform det var. Jag blev inte kär. Inte då. Den där kärlekskänslan kom över mig, långt mycket senare i livet. Men då föll jag. Sen blev det mer än bara asanas. De blev ett sätt att leva. Det blev mitt jobb.
Nu jobbar jag med yoga.
Jag skriver om yoga i tidningar.
Jag har också skrivit en bok om yoga.
och gjort några yogadvder.
Och nu tänkte jag börja blogga om yoga.