jag vill ha hår NU

Så, då har jag tagit min första tablett av det här: antihormoner. Alla dessa biverkningar.
De gör mig nästan galen. Är det någon som äter, ätit antihormoner? Hur har ni mått? Har ni tips?
Mejla mig! Lova det.

Idag har jag och Anneli pratat jobb hela dagen, som avslutades med sen lunch på Vurma. Mitt favvohäng. 

Ibland kommer det över mig att jag klarat av en sån jävla fight. Att den cancerform jag hade var en aggressiv form och jag kan lova er att jag var rädd många gånger. Jag hade ju läst så mycket på nätet om inflammatorisk cancer och hur svår den var att bli av med. Oddsen som inte var så himalns bra. Sånt kan jag tänka på ibland. Att det liksom var det tunga artilleriet som sattes in för att bekämpa cancern. Och att det varit så himla tufft. Hur mycket jag utstått, hur jobbigt det varit och vilken helvetisk kamp att komma tillbaka. Hitta tillbaka. Och jag är inte hemma ännu.

Min läkare Elisabeth sa att hon var imponerad av att jag behållit min vikt hela tiden. Hon tror inte på alternativa grejer. Och jag vet att hon inte tror på mistelsprutorna jag tar. Men vi pratar om det och hon respekterar mitt beslut. Men hon säger också att jag på många sätt klarat av det här väldigt bra och att det hänger ihop med att jag tränat och ätit bra.
Och jag tänker mycket på hur det hade varit om jag inte haft yogan. Att träning är nästan A och O för att ta sig igenom en sån här sak. Hur viktigt det är att ha en stark kropp och att man rör på sig. Det är så lätt hänt att man hamnar i en destruktiv snurr där man tycker synd om sig själv. Man kanske helst vill ligga i soffan hela dagarna och tröstäta. Med all rätt, för det är synd om den som får cancer. Men det håller ju inte riktigt i längden och faktum är att man mår bättre om man får röra på sig.

För mig har det här med maten också varit något jag kan kontrollera och som skapade ett lugn i mig. När allting snurrade, och andra bestämde vad som skulle göras så kunde jag ändå hålla koll på att jag åt bra och näringsrik mat och att jag tränade. Jag yogade så mycket som dagsformen tillät. Gick långa promenader i skogen och tankade in trädens kraft. Och nu när nästan behandlingarna är avslutade. Har väl ett halvår till med herceptin och fem år med antihormoner kvar. Men de stora behandlingarna är på nåt sätt överstökade. Så har jag fortsatt att äta bra och fortsatt att träna.
Och jag mår bra.
Och cancern är borta. Det var bara bindväv kvar där cancern tidigare var.
Tänk att det var 800 gram bröst som de tog bort. Vilka stora bröst jag haft. 800 gram är mycket. Protesen som jag nu har i min högra behå, är på 500 gram. Så det är en diff på 300 gram och det känns i kroppen. Det är en skevhet som inte känns så kul.
Men jag kan inte börja diskutera rekonstruktion förräns tidigast i maj. Så om jag har tur kanske jag kan opereras i oktober eller nåt. Förstå vad jag längtar.
Och jag längtar till att ha sånt här hår igen. De här bilderna togs i mitten av juni förra året, nio dagar innan jag fick mitt cancerbesked.

Jag har tröttnat på mitt fjösiga, korta, råttfärgade hår

Den här veckan har jag yogat hos Charlotte på ashtangayoga på Odengatan. Det är så skönt att vara tillbaka på mattan i en studio igen. Jag har ju yogat hemma och när jag var på Vidarkliniken gick jag upp varje morgon klockan fem och yogade. Men det är en annan sak att yoga i en yogastudio. Så jag har ganska rejält med träningsvärk.

Den lilla svarta pricken är en morgontrött Pino, som tycker det är alldels för tidigt att ta sig till en yogastudio klockan halv sju på mornarna.

I helgen åker jag till landet. Längtar, har inte varit där på en månad. Ska bli så härligt att gå i skogen.

Den här filmen skickade Sofia till mig. Ja, ni vet ju hur jag skojat om mina cancerdanser, här är en annan tjej som också cancerdansar.

inslängd i verkligheten

Oj, jag slängdes in i verkligheten.
Från värmen på Vidarkliniken till lite mer storstadskänsla...


Igår herceptinbehandling och blodprovstagning.
Idag läkarbesök inför att jag ska börja äta antihormoner. Provtagning för att kolla hur och var jag är i klimakteriet. Sen cellprovtagning på VasaMamma.

Och där på anslagstavlan läser jag om erbjudandet just nu. Känns ju lite märkligt att vara på bild på Mödravårdscentralen och inte se ut som på bilderna längre.
Jag känner mig ju lite mer sliten nu. Och jäklar vad jag längtar efter det där håret. Jag som hade sparat så länge och fått så långt hår.

Men, Ja, jag kniper, så klart. Och JA, jag är tacksam för att jag gör det, eftersom min kropp satts i klimakteriet i och med cellgifterna. Och det är så klart inte världens roligaste historia. Slemhinnorna är sköra. Min nya kropp. Jag måste börja vänja mig vid den. Och jag måste säga att de här veckorna på Vidarkliniken har varit på många sätt det bästa som hänt mig i den här cancerbehandligen. Jag har försiktigt hittat tillbaka till min kropp. Hittat en tillit till min kropp. Hur viktigt är inte det?

 Och på Radiumhemmets Cancerinformation möts jag av mitt eget leende.

Innan cellprovstagningen träffade jag en läsare av den här bloggen. Det var kul att hon kom fram och hälsade i apotekskön på Radiumhemmet. Hon fick cancer i underlivet för ett par år sedan. Och hon kämpar för fullt med biverkningarna efter det.
Tänk om man kunde bygga upp nån verksamhet för kvinnor, där man kan rehabilitera kvinnor efter cancerbehandlingar som exempelvis de gynekologiska och bröstcancer. För det är laddat. Ledsamt. Och jobbigt. Och man känner sig ensam.

 Kolla vad balla NK är. Jag vet inte om flickan på bilden tagit cellgifter. Men hon är skallig och det ger mod till oss andra skalliga.

Fick den här skickad till mig. Bröstcancerkampanj - lite småkul och kanske är det så, att vi måste börja avdramatisera det här med cancer. Inte för att man ska skämta på en cancersjuks bekostnad, men vi behöver skratta. Vara lite glada mitt i allvaret.

Men det här, fy skäms Försäkringskassan:Här gick ni för långt. Dags att kanske låta människor som ska hantera känsliga saker som cancersjuka att gå på empatikurs eller nåt...

Och när vi ändå är inne på underliv kolla vilka fina filmer. Lika men unika Rfsus senaste kampanj.
Man blir glad.

Men NU är jag trött.
Jag är så trött på hela sjukhussvängen. Vill att det ska vara över, men jag har ju lite kvar.

 Den här bilden skickade en elev till mig. Den hänger på en halv vägg på Studiefrämjandet i Falkenberg. Och den är precis vad jag vill tillbaka till. Längtar efter att ha klasser igen.

Hejdå Vidar

Hemma.
Hella kom och hämtade mig på Vidarkliniken. Det kändes lite konstigt att lämna rehabiliteringen. Konstigt och härligt på samma gång.
Jag kommer att sakna ganska mycket. Som att måla bilderna i huvudet fyra dagar i veckan. Det VET jag att jag kommer att längta efter. Nu vill jag köpa färger, ett staffli och bara måla. Bli en målarkludd. Tänk att jag haft den längtan så i mig utan att släppa fram den. Jag gick ju humanistisk estetisk linje på gymnasiet, med bild som estetisk variant. Åkte på kombinerad språk och konstresa till Capri som 16-åring. Jag var deras yngsta elev. Men saker och ting kommer emellan. Det är nästan 20 år sedan jag höll i en pensel.

 Här är färgerna man målar med på Vidarkliniken. De är som nån sorts akvarellfärger. Det här är grundfärgerna. Ur de här färgerna kan man blanda alla färger. Det är så kul och liksom "hitta" en färg.

 Här hänger tygbitarna som man torkar penslarna med på tork.

Tänk vad märkligt att min bildterapeut är syster till en yogakompis. Cecilia Letmark. Hon var så gullig. Underfundigt kul. Vi hade samtal när jag skulle åka hem och gick igenom mina bilder. Hon sa att det hade varit spännande att vara med på min resa. Det tyckte jag var kul. Får se om jag visar de här. Först ska jag sätta upp dem på en vägg på landet och känna in. Tänker att de här bilderna har säkert en massa att säga mig. 

Det har varit jättefina veckor. Personalen har varit så gullig och omtänksam. Så mycket som jag lärt mig och tänker föra in i mitt liv. Men framförallt ska jag vara rädd om min energi.

 Jag hade med mer packning hem än dit. Det är loppisens fel och Nibble trädgårdsbutik.

 Hejdå rummet.

 Hagarna runt Vidarkliniken.

Nu Nu NU. Dags att börja leva eller nåt. Känns lättare att tro på livet, när man vaknar på morgonen och hör fågelkvitter och det ligger någon sorts förväntan i luften.

Vaknade tidigt i morse. En kompis till mig har köpt lägenhet i Östberga. Gick ut och googlade på hur husen ser ut. Och slogs av detta. 

 Östberga

 Guldhuset i Vasaparken

tystnadens bord

 Här vid tystnadens bord har jag suttit varje måltid under min vistelse på Vidarkliniken. Jag ville hitta ett lugn i mig själv. Inte sitta och artigt prata med människor. Men framförallt ta chansen. Hemma blir det ju sällan tyst vid matbordet. Middagen blir ju gärna en stund när man försöker uppdatera sig i vad som hänt i familjemedlemmarnas liv under dagen.

Men här på Vidarkliniken finns inte min familj, eller mina närmsta vänner och jag är uppriktigt överaskad att så få sitter vid det tysta bordet. Att de liksom inte tar chansen. Vi har varit högst fem stycken och det är fyra avdelningar på Vidarkliniken. Det kan bli ganska ljudligt i matsalen emellanåt, som en skolmatsal. Jag tror förövrigt att det var i skolmatsalen som min känsla för att äta rätt och ordentligt förstördes. Jag kan nästan få ångest i "matsalar". För mycket folk, för hög ljudnivå, för mycket stök, för mycket stress. Inom ayurvedan så uppmanas man att vara tyst när man äter. Att skapa ett lugn kring maten. Det är bättre för matsmältningen. Och en bra matsmältning är en av de viktigaste grunderna för en bra hälsa. Just därför tycker jag det är konstigt att inte fler sitter vid bordet. Vi är ju alla här för vår hälsas skull.

För många är det svårt att vara tyst. Jag är glad att jag inte känt det så. Att jag snarare känt, fy fabian vad skönt att slippa sitta och snacka om cancer, utbrändhet eller dålig sömn. Jag kan ju ändå höra vad folk pratar om...

Trots att vi är tysta kan man ändå förmedla ett lugn och de tjejer som suttit vid bordet har alla liksom gett ett harmoniskt intryck. Det har inte känts jobbigt. Vi ler mot varandra när vi sätter oss ner och utanför när vi står i kön kan vi prata lite. Ibland dyker nån upp som ska "testa" att sitta tyst. Då förstår man vilken svår sak det kan vara för vissa. En tjej försökte ganska mycket. Det var oerhört "störande". Hon satt och skruvade på sig på stolen, tittade hela tiden bort mot de andra borden. Hela hon var som stress. Det var jobbigt att sitta framför henne. Hon försökte så mycket. En dag hade hon morgontidningen med sig på frukosten. Det är ju faktiskt typ nästan samma som att sitta och prata. Och en dag hade hon hörlurar med musik. Men efter det gick hon och satte sig vid de andra. Ungefär som om hon förstod att det liksom inte gick ihop. 

En annan dag kom en något äldre kvinna med en Marie Jungstedt bok som hon läste ur vid lunchen. Satt där och bläddrade och smaskade och kände sig tyst...

Tänk att det är så svårt att vara tyst? Att inte göra något annat än bara äta. Jag är inte särskilt sugen på att åka på tyst retreat som verkar vara en trend just nu. Aldrig känt det suget. Men att vara tyst. Att vara med mig själv småsmå stunder härochdär det är liksom mumma för kroppen, för själen.

Framför allt att äta tyst har så många fördelar. De flesta människors matsmältning är kass. Just för att vi är för stressade. Tuggar för få tuggor. Slänger i oss maten. Kroppen har alldeles för svårt att bryta ner otuggad mat. Så testa, om du har möjlighet. 

Och om du inte redan är medlem i Naturskyddsföreningen, bli det. Och läs det här:Aktion mot hormonstörande medel 

små tecken eller nåt

Tänk vad konstigt livet är ibland. Precis när jag och Ray träffades igen, året var 2008. Jag skulle åka till Båstad och vi visste inte om vi skulle ses om några veckor eller om det skulle ta månader. Ray gav mig en bok som han ville att jag skulle läsa, han ville prata om den sa han. Boken blev sen en bestseller men jag var inte särskilt imponerad av den. Det var en självbiografisk bok om Ray, som författaren också heter. Hans fru får bröstcancer och han fortsätter att vara otrogen. Det tog inte många veckor innan min Ray kom ner till mig i Båstad. Ni vet hur det är när man är nykär, man orkar inte, kan inte, klarar inte vara ifrån varandra. Vi hade pratat varenda kväll från kl 21 till två-tre på natten ända fram till han kom ner. Tänk då på att jag gick upp fem för att yoga själv och sen ha klasser i min lilal yogastudio som jag drev på den tiden. Men när man är nyförälskad är det som att man har all ork i världen. Jag tror jag mest gick omkring med ett fånigt leende på läpparna hela den sommaren.

Hur som, vi pratade om boken. Jag var irriterad och tyckte att den där Ray var en självupptagen skitstövel, för att sammanfatta lite kort. Min Ray hade också sina tankar om den där andre Ray, de var inte särskilt höga. Vi kan väl säga att vi dissade boken och vi tyckte båda att han den där författaren var en obearbetad person. Med obearbetad menar vi människor som inte satt sig ner i någon form av terapi och tittat på sin egen skit. Hans bekräftelsebehov. Jag tror nämligen att alla behöver det, alltså titta lite på sitt bagage, i synnerhet människor som jobbar med andra människor.

Så sommaren innan jag fick min diagnos läste min Ray, författaren och journalisten Karin Thunbergs förträffliga bok om sin bröstcancer "Mellan köksfönstret och evigheten". Jag kommer ihåg att jag fingrade lite på boken, men kände inte att det just då var "min grej". Tänk vad fel jag hade. Och tänk att min man, mitt stora stöd i den här skitsjukdomen hade läst så mycket, liksom researchat i förväg. Och att vi utan att veta om det då, pratat om hur man vill att nån ska förhålla sig till en om man skulle få en sjukdom som exempelvis bröstcancer.

Här på Vidarkliniken har jag precis nu äntligen läst ut Karin Thunbergs bok. Jag rekommenderar den varmt. Så tänker jag på tecknen, att vi kanske omedvetet vet saker. Att Ray inne i sig kanske visste. Första året som vi var tillsammans var jag också oerhört gråtig. Jag grät för att vi inte skulle ha all tid i världen på oss. Att vi inte var unga när vi träffades. Att jag gick och bar på en oro att Ray skulle bli sjuk. Så var det jag som drabbades. Jag kanske också visste, men att jag trodde att jag friskusen var den sista som skulle drabbas. Men livet är som det är. Men så tänker jag hur härligt det ändå har varit. Hur Ray funnits vid min sida hela tiden. Att jag är så lyckligt lottad. Att kärlek är så viktigt. Och att det liksom är i nöden som kärleken prövas och att jag nu känner att det har varit nöd så länge och jag längtar tillbaka till lusten.
Och att jag längtar hem nu. Jag längtar så mycket hem nu.

Kommer ni ihåg?
Hur ball kände man sig inte när man fick fylla i en bokrygg när man läst klart en bok. Kitty på äventyr, Lotta-böckerna alla de här härliga läsupplevelserna. Lånekortet på skolbiblioteket. Magiskt. Jag är så glad för alla lässtunder jag hade när jag var barn och växte upp. De fick igång min fantasi. Lärde mig att få bilder i huvudet. Vilda bilder. Nu måste jag sluta skriva, för nu ska de där huvudbilderna ner på pappret. Nu är det dags för bildterapi.

viktiga artiklar

Tack Nina som skickade länken till viktig information Ökning av bröstcancer i Sverige med 20 % på fyra år. Det är heeelt galet. Och ännu mera galet att man på Nya Karolinska ska särskilja bröstcancerpatienter från övrig cancervård. Hur tänker man då?
Hur inihelskotta tänker man där? Galet helt enkelt.
Så när jag läste den artikeln, kom ännu en intressant dagsfärskartikel upp Kemikalier bakom flera sjukdomar.
Ni måste läsa båda.
Jag skrev ju att man hittat PCB i minkarna i Märsta och att det vore intressant att veta om den hormonella cancern ökat just där.

Vår värld, vår värld.

Hade tänkt att skriva om något helt annat, men det här kändes viktigast.

Nu ska jag gå till matsalen och äta kvällsmat, sen ska jag få fot och benmassage och en hjärtkompress mot hjärtat. Undra om jag kommer att somna klockan åtta ikväll igen. Livet som bebis är ganska behagligt. Jag har också dansat M idag och målat. Det blev en bild på hur det känns när Ray håller om mig. Jag tror jag längtar väldigt mycket efter honom nu.

nu får duga

Har haft en så härlig helg. Det har varit lugnt och jag har vilat mycket. Promenerat i de vackraste omgivningar som finns här. Jag längtar till att komma hit på sommaren, när det är alldeles grönt. Men nu får duga.

Runt Vidarkliniken finns promenadslingor och för att inte gå vilse i skogen så är det smart om man följer slingans färg. Jag väljer nästan alltid den röda. Tar en timme om man går raskt, eller två timmar om man som jag gjorde första gången, nämligen gick vilse, tappade bort mig i skogen.

Ibland är anvisningarna extra tydliga, så man inte ska få för sig att gå framåt när man ska gå till höger.

 Utanför Vidarkliniken har snön smält bort. Fast det är bara på uppfarten. Men man ser marken, asfalten som krackelerat. Små symboler, eller tecken. Allt, precis allt kracklerar till slut. Jag tänker att här kommer jag snart att tappa alla skydd, vilket jag gjort ganska mycket redan. Men att det är så vilsamt för man vet att när man tappar de, skydden alltså, så kan jag vila i värme. Jag behöver inte den stora famnen att gråta ut i längre, eller just nu. Jag behöver den där varma blicken empatin. Snällheten, nån som tar tag i mig och säger; Vad du kämpat. Jag förstår att du är trött. Kom här och vila, så ska jag smörja in dig med den snällaste oljan. Och det är ju det jag får här. Värme, empati och mjuka insmörjningar. 

Min "granne" åkte hem i går söndags. Men innan hon åkte följde jag med henne och hennes kompis till Saltå kvarn, som ligger väldigt nära Vidarkliniken. Här kan man köpa stora förpackningar av en del braiga produkter.

 Och så tog vi en sväng förbi Järna. Jag har ju inte varit utanför Vidarkliniken på två veckor. Vidarkliniken ligger i YtterJärna, en bit utanför Järna. Kändes nästan som om vi rymde. Men här hittade vi en härlig loppis. Och som jag älskar loppisar.

Efter lunch kom Cia och Cissi och hälsade på 

 Så väldigt mysigt. När jag träffade dem fick jag verkligen känslan att när den här tiden på Vidarkliniken är över, då börjar livet igen. Mitt friska liv. Så måste jag tänka. Det är både läskigt och härligt på samma gång. Måste börja se mig som frisk nu och försöka lita på att allt blir bra. Inte låta rädslan styra. Sluta vara rädd för katastroferna. Jag vet ju att jag är stark. 

I söndags tog jag till och med två sprutor på mig själv. Jag är så imponerad eftersom jag är så, VAR ska jag ju så klart skriva spruträdd. Men nu har jag alltså tagit min första Iscadorspruta på mig själv. Känner mig så stolt. Tuff. 

Cissi berättade att hennes pappa tog Iscador i många år. Om jag tvivlat lite på det medlet tidigare, så är det tvivlet nu borta. Om Göran tog Iscador, så ska jag också göra det. Göran levde 28 år med benmärgscancer. Det kommer bli dyrt och jag lever inte så fett just nu. Men jag ska hitta ett sätt. 

 Nåt som är kul med att ha gått igenom cellgifter och blivit skallig(ja, man kan alltid hitta nåt positivt), är ju att man kan byta olika stilar på nåt sätt. 

Hår kan på så många sätt placera in en i olika fack, vem man skulle vara. TYvärr är det ju så att vi tror oss veta vem någon är genom att titta på dens kläder, eller frisyr. Just nu och här på Vidarkliniken ser jag mest ut som jag inbillar mig att en intern ser ut med träningsbyxor och collegetröja och så toppluva. Och livet här är ju lite så, inrutat. Har ett späckat schema varje dag med grejer, visserligen mysiga grejer.

Jag tog med Cissi och Cia till loppisen i Järna. Det kändes nästan som att jag var på permission.

Och när flickorna åkt sin väg kastade jag mig som en knarkare över tidningshögen dom tagit med sig. Och det var skoj för i Aftonbladets bilaga tipsar man om Knipboken.

ta det med en nypa salt

Nu har jag läst lite bloggar och såna där vidhäng som folk skickar och tipsar om på facebook.
Så klart det handlar om cancer.
Dels är jag trött på såna "artiklar" som den senaste som handlade om kollodialt silver som enligt artikeln botat någons 80åriga anhörig. Varför är det så i allt som är alternativt att det alltid är en namnlös anhörig, vän partner eller liknande som blivit häpnandsväckande botad? Varför går inte personen ut med sitt namn och berättar om denna fantastiska nyhet?
Källan. Köp inte allt med hull och hår, våga ifrågasätta.
Jag såg aldrig dokumentären Guru Lurifax, men fått den berättad för mig. Det är helt otroligt, men vi vill ju så gärna tro. Vill ju så gärna tro det bästa om folk. Men våga ifrågasätt. Våga stå emot. Nu kommer jag inte ihåg bokens namn, men författaren är Tomas Böhm och den handlar inte om de som följde med nazizterna, utan de som stod emot. Han menade att det var viktigt att titta på just det, vad har de som vågar stå emot och ifrågasätta som inte de som följer med och som köper saker och ting med hull och hår har. Jag har tyvärr träffat alldeles för många gurulurifaxar, gått på deras "prat" om hur man ska vara. Tyvärr verkar inte deras prat gälla dem själva. Allt såntdär kommer ju fram till slut. Krackelerar som en gammal förtorkad vägg.
Tyvärr finns de lurifaxar i den värld där jag själv jobbar yogavärlden och den alternativa - så många likheter har de två världarna. Ibland kan det bli rent ut sagt farligt. Folk ljuger om sina utbildningar. Jag hörde om en som sagt att hen gjorde tredje serien i ashtangayoga för en massa år sedan på en workshop hen höll i. Eleverna upptäckte ju ganska snabbt att så inte var fallet.
Men varför ljuga om det? Varför ljuger folk, vem kan kolla?
Här är en mästare upptäckt: artikel i läkartidningen. På sin hemsida har han skrivit alla sina fina utbildningar på olika högskolor och universitet runt om i världen. Vem har tid att kolla det? Vi drar så klart slutsatsen att han inte ljuger när vi läser informationen om honom.
Nu menar jag inte att utbildningar alltid är det allra viktigaste, men i vissa fall är det ju det uppenbart. Annars skulle ju inte folk ljuga om sina utbildningar.
Jag blir också så trött på det omedvetna skuldpålägget som på nåt sätt hela tiden florerar när det pratas om cancer. Som att den som fått cancer levt fel, gjort fel. Jag vet att alla är livrädda för att få cancer och ett sunt leverne är så klart bra. Men även friskusen får cancer, folk som levt sunt och bra i hela sina liv får cancer. Bebisar får cancer.
Hundar får cancer.
Vi vet inte varför vissa får cancer och andra inte.
Det är ju just det som är så jävla jobbigt, vi vet inte.
Det finns inga vetenskapliga bevis på att något kan undanhålla cancer, eftersom cancern hela tiden hittar nya vägar. Därför måste det forskas.
Man kan roa sig med att hitta tusentals anledningar och man kan "ha råd" med det möjligtvis när man är frisk. Men det blir också så märkligt och jag unnar verkligen ingen att ha den oron, rädslan  att bli sjuk. Snälla våga lev, var rädd om dig själv, men våga lev. Det funkar inte att man har nån sorts anklagelse på sig själv för att man åt chips 1976, eller nåt.
Jag tror inte det funkar så.
För några är den nedgångna kroppen en grogrund för cancer, men i så fall borde alla som lever osunt få cancer och alla som lever hälsosamt inte få cancer. Så enkelt är det ju inte.
Visst stämmer det att det är bra om man har en basisk kropp och att man ska stärka sitt immunförsvar. Men det säger väl sig självt.
Däremot är det viktigt att vi tittar på varför våra kroppar är så sura. Att många säger att jorden är sur, att vi försurar vår värld. DET måste vi reagera emot, för våra barn och barnbarns skull.
Här på cancer och allergifonden tittar man också på sambandet med miljön. Här lägger jag mitt bidrag.
Ett annat medlemskap som är bra, en bra present till ett nyfött barn, en kompis som fyller femtio eller vad det nu skulle kunna vara är: Naturskyddsföreningen som är Sveriges största miljöorganisation. Och glöm aldrig ATT TILLSAMMANS ÄR VI STARKA.
Däremot INTE sagt att det basiska botar cancer, eller förhindrar uppkomsten av cancer.  Cancer har blivit en folksjukdom och ingen vet varför den attackerar vissa av oss. Den har så olika skepnader, ibland är den långsamt växande och ibland aggressiv. Den kan vara inflammatorisk och inte vara en tumör. Den kan försvinna och den kan komma tillbaka. Och den kan komma tillbaka någon annanstans i kroppen. Det är ju det som gör det svårt. Och visst ligger det på människans egna ansvar att ta hand om sig själv. Men när ska folk vakna och fatta att vi lever i en värld som är i mångt och mycket sjuk. Hade det spelat någon roll om människorna runt Tjernobyl som fick cancer ätit basiskt? Druckit citronvatten varje morgon? Igår stod det i tidningen om att gäddorna i Fyrisån har för mycket Sobril i sig. Att det lugnande och antidepressiva medel som många måste äta för att må bra finns i vårt grundvatten. Det i sin tur tror forskarna kommer att störa vårt ekosystem. Gäddorna som tidigare simmat i stim, är nu mer modiga, läs dumdristiga och simmar ensamma och blir då lätt byte för en större fisk. I en sorts parentes säger forskarna att det är andra saker i grundvattnet också. Spelar det någon roll om kroppen är basisk om vattnet vi dricker är fullt av farliga ämnen?
Minkarna i Märsta har PCB i sig, trots att företaget som hade det miljögiftet i sig är nedlagt sedan många år, nån generation typ. Skulle vara intressant att veta om människor i Märsta statistiskt sätt har mer cancer, eller en viss sorts cancer.
Att chokladen och vitaminerna vi får i oss är det ofta sojalecitin i som hämmar sköldkörtelfunktionen, stör vitamin- och mineralupptag och är rik på östrogen bland annat. Det där sista är viktigt eftersom den hormonella cancern ökar och då är min fråga. Spelar den någon roll om kroppen är basisk om den hormonella cancern ökar?
Jag är på Vidarkliniken här har man många års erfarenhetet av cancersjuka. Och de är alla tydliga från läkare till sjuksystrar, skolmedicinen är viktig när det kommer till att bota redan befintlig cancer. Iscador tar inte bort cancer, men det ger ett bättre allmäntillstånd, möjligtvis kanske det kan förlänga livet på en cancersjuk. De har sett människor komma hit som försöker in i det sista fördriva sin cancer på ett alternativt vis, de har sagt nej till cellgifter och strålning. Ett par sköterskor har berättat om hur hårt cancern slår till för dem och hur ont de har.
Däremot har de så klart åsikter om skolmedicinen, att man där till exempel inte åtgärdar det i våra kroppar som mår dåligt, far illa av cellgifter och strålning. Som att levern och ämnesomsättningen får ta stryk. Att det bästa är att kombinera den komplimentära och skolmedicinen för att liksom höja levnadsstandarden och hälsan under tiden som man gör de här tuffa behandlingarna. Men ingen här har sagt att de botar cancer. Läkaren här sa uttalat att skolmedicinen botar cancern, eller symptomen på cancer.
Inte på samma sätt som frifräsarna därute gör, och då arbetar de här på Vidarkliniken dagligen med cancersjuka.
Så nästa gång ni läser en sån artikel som säger att än det ena än det andra botar cancer, kolla om det finns statistik, personer som går ut och berättar. Verkar det relevant. Finns det forskning på det? Det finns många som vill tjäna pengar på vår oro, ta saker med en nypa salt. Men låt det vara havssaltet och inte industrisalt...

jag är en Björk

Jag är ett träd en knotig Björk
där årsringarna syns tydligt
där, där mitt högra bröst en gång var
där finns 2012 ingraverat för alltid
det är inte vackert
men kanske gör tiden ringarna vackra
i minnet finns bröstet
så som det var
fantomkänningar av en bröstvårta
av en rundning
nu bara årsringar, eller årsstreck.

Dagarna går. Får rapporter från hemma om influensor. Jag är så trygg här. Kan man vara tryggare än på ett sjukhus? Expertis på nära håll. Jag har en kompis som alltid sagt att hon blir trygg på sjukhus. Jag har aldrig känt så, förrän nu. Tänk vad saker och ting förändras.
Efter en långpromenad i skogen vågade jag mig in i ladugården. Nibble bondgård. Bara mjölkkor och kalvar som ska bli mjölkkossor. Jag älskar bondgårdslivet. En påsk tog jag och min kusin Torbjörn hand om en liten bondgård i Hamra på södra Gotland. Oj, vad vi slet. Jag lärde mig mjölka då. De mjuka spenarna som innehöll mjölk som vi fick skumma av och det blev både grädde och mjölk. Den påsken lärde jag mig kärna smör också. Och så den glupska kalven som sög tag i handen, som om den diade. Livet på landet är inte glamoröst, men känns så äkta. Det är äkthet och värme som är mina ledord nuförtiden. På kvällarna försöker jag intala Ray att vi ska ha en ko, ett får, en get och gris på landet. och en liten häst så klart. Han är inte så lätt att övertala.

i en sal på lasarettet, min obäddade säng. Efter promenaden var det dags för min helkroppsinsmörjning. Det är så härligt, så lent, så varmt, så snällt. Sängen är i en enda oreda efter insmörjningen. Det är handdukar, flanellakan, kudden som ska vara under knäna, värmeflaskor, täcke och filt. Oljan som sköterskan smörjer med är så len och luktar så gott.
Jag är i värme. Jag älskar värme.

allahjärtansdag

   jag har nog varit för frikostig med mitt hjärta tidigare. Gett bort det till personer som inte tagit emot det eller så har jag lurat mig själv. Ibland har det tagits hand om. Så kanske det är när man söker, fast man vet att man hittade hem en gång för länge sedan, men då var inte rätt tid. Under tio års tid var mitt hjärta inte glatt, det fanns någon annanstans.
     november 1995 träffade jag mitt livs stora kärlek, mannen i mitt liv. Jag visste direkt. Jag har berättat det förr, vi hade några vändor då 1995-97. Kunde inte glömma varandra, så i maj 2008 hör min älskling av sig och i juni är vi ett par, oskiljaktiga sedan dess. Han är mitt livs hjärta.
Det härliga med nu är att vi står stadiga. Han är min trygghet. Han ger mig det jag alltid sökt, utan någon som helst uppoffring. Jag får vara den jag är. Tar inte ner mig. Älskar när jag är stark och tar plats och ser när jag är liten och ledsen. Det varmaste hjärtat.
Och han står bredvid mig och har gjort hela tiden under den här fasansfulla resan. Hållit min hand när jag varit rädd, fortsatt att älska mig, fast sjukdomen gjorde mig egocentrisk för att överleva. Jag har sett att han varit rädd och det har gjort så ont. det sista man vill är att de man älskar ska vara oroliga.
Herregud vad jag älskar, älskar min man. Och jag älskar att vara hans fru. Mrs Jones. Och jag vet att det är vi, för vi är ett par i både nöd och lust.

Så, tack alla vänner på facebook som hjälpte mig med braiga kärlekslåtar, här är min kärlekspotifylista, som jag kallar Absolute Ray Det blev lite allamöjliga, lite olycklig kärlek för åren vi var ifrån varandra och så lite annat. men mest LOVE. Kanske har jag glömt någon låt, men en spotifylista kan alltid ökas på, det är väldigt bra.

Jag önskar alla en alla hjärtans dag idag. Ta hand om era kärlekar i era liv. Och ta hand om era hjärtan. Här på Vidarkliniken sover vi med hjärtkompresser. Det är som att sova med varm bomull mot hjärtat, alldeles snällt.



och här kommer ett LOVE-erbjudande

Ni vet ju att jag är taleskvinna för bästabästa hudvårdsmärket Moonsun. Jag fullkomligt älskar deras produkter och klarar mig inte en dag utan dem. Och som grädde på moset en sån här härlig dag så får ni idag till och med 15/2, 20 procent på Love, Moonsuns ekologiska och naturliga glidmedel. Här köper ni: Love. Och ni vet ju hur mycket jag tycker om saker som har flera användningsområden. Så förutom att det kan hjälpa till att hetta och hotta upp sexlivet, låt oss kalla det EKOSEXET. (i många andra glidmedel är det skit som silikon och annat, kan knappast vara bra för våra underliv) 

Love är också världens bästa näring för hårtopparna, ögonfransarna och brynen. Dessutom är det toppen för ärret. Jag smörjer mitt korta hår varanna dag med oljan. Jag vet att du kommer att älska Love, det enda du behöver välja på är om det ska vara luktfritt eller med smak av Jordgubbe/vanilj. Gå in och beställ och skriv in koden: Alla hjärtansdag, så får ni 20 procent.

den lilla beröringen

Så mycket som hänt med mig, i mig sedan jag fick min diagnos. Det är konstigt, eller så är det precis så det är. Innan cancern kunde jag älska massagen. Den djupgående. Inte den indiska där de hänger från ett snöre i taket och använder hälen när de masserar. Den är alldels för hårdhänt. Men jag har alltid gillat den svenska massagen, gärna den där man knådar lite hårdare. Det gör jag inte längre. Jag har blivit känsligare. Min hud har blivit känsligare.
Jag upptäckte det i höstas när jag var med Cissi på landet och hon började massera mina fötter med lätta tryck. Hela jag slappnade av.
Här på Vidarkliniken är det taktil massage som gäller. Insmörjning rytmiskt. Nästan subtilt men så kraftfullt. Det är det lilla som gäller. Inga kraftmätningar, inga hårda nypor. Utan en känslig hand som varsamt smeker. Här blir jag helkroppsinsmörjd två gånger i veckan med en olja. Olivolja som runnit genom torv och som man tillsatt en godlukt som lugnar. Jag tror det är lavendel, men är inte helt säker. Vilan efter en behandling är precis lika viktig som behandlingen. Jag får ligga kvar i sängen och sveps in i ett flanellakan. Sköterskan lägger också en värmeflaska vid fötterna. Man domnar bort, känns som om hela kroppen är inbäddad i bomull. Varm bomull.
Varje kväll får jag fot och underbensmassage med samma olja. Det är så härligt.
Kroppen tas om hand.
Allt är som en kärleksförklaring till den kropp som svikit mig och som nu ska byggas upp.
På natten sover jag med en kompress mot hjärtat. På den är någon blandning av guld och nåt lent som ska stärka hjärtat och själva jaget.
Efter lunchen läggs en varm Röllekakompress mot levern och så sveps magen in i en ullsjal och man får en värmeflaska mot levern. Idag sov jag i en hel timme efter lunchen.
På förmiddagen tog man hand om min mjälte, den smörjdes in med en kräm gjord på bly. Varje organ har en metall. Mjältens är bly. Hjärtats är guld och levern är tenn.
Det är så härligt här, så fantastiskt fint.
Varmt, ulligt, snällt och alldeles vilsamt. Som om jag är tre veckor i bomull.

 Jag älskar bilderna som Anneli tar. De är alltid så stämningsfulla. Jag har det bra här, men jag saknar min lille hund. Vårt hus på landet. Min man. Mina vänner. Min dotter. Min familj. 

 

svarta vattenormens år

Ormens år, började redan fjärde februari, men firas tydligen först från tionde februari. Förändringens år. den svarta vattenormens år Å, vad jag önskar att det blir ett bra år. Förra året var ett jävla skitår i alla fall för mig. Och ändå var det drakens år. Jag hade så stora förväntningar på Drakens år, eftersom jag själv är drake. Tänkte att det borde ju vara gynnsamt. För mig är 2012 året jag helst vill glömma, men förmodligen kommer det bli ett år svårt att glömma bort. Det är liksom året som klöv mitt liv i två delar. Livet innan cancern. Cancern och kampen att bli av med den. Och så livet efter katastrofen.
Visst, jag förstår att om man lever ett helt liv, så kommer katastroferna avlösa varandra. Man kanske blir mer rustad, redo för att ta emot katastrofer om man varit med om flera. Men kanske hade jag hoppats på de skulle komma senare i livet. Jag ber till gud, om det finns någon sådan att jag får bli en gammal tant och att jag får ha min gubbe länge i livet och att våra barn får vara friska.


Igår var en så härlig dag. Gick långpromenad på morgonen, gick vilse men hittade rätt till slut. Många författare skriver om att gå vilse, som om det vore en konst. Att gå vilse är att också ge plats för att hitta sig själv. Vad vet jag. Tycker nog att jag ägnat många år till att hitta mig själv. Varit så fruktansvärt Nyfiken på mig själv och rotat runt i mina innersta skrymslen och vågat titta på det där svarta. Det där jag helst inte velat se. Men visst lite mer vilsen kan man ju alltid bli, så att man får uppleva glädjen av att hitta ut, hitta rätt igen.
Det blev en två-timmars-promenad i de mest fantastiska omgivningarna. Jag förvirrade mig, tappade bort de röda skyltarna som jag skulle följa för att det var så vackert runtomkring mig. Och jag tänkte på min kompisfotografen Anneli, å, jag vet att hon skulle älska platserna som jag hittade.

 Jag vill ha en husvagn. I trä, med en liten terass utanför.

 även i Ytterjärna taggar folk...

 Ganska kall om kinderna och näsan. Glömde både favorithalsduken och vantar. Packade inte så smart denna gång.

Sen kom Ray och det var så mysigt att få vara med honom, men nu när han åkt längtar jag så mycket efter honom att det värker i hela hela kroppen. Jag kan efter allt vi varit med om med eftertryck säga att han är mannen i mitt liv. Jag är så tacksam att jag har honom vid min sida. Att bli älskad av honom är så härligt. Varje kväll när jag går och lägger mig har han bekräftat mig. Hans peppande ord när jag misströstar gör att jag kan somna älskad. Det om något är den vackraste och bästa medicinen.

 Och Ray tog med favvishalsduken, min prickiga från MaxMara, bara en sån sak ;). Den här bilden tog Anneli Hildonen när vi var på landet i januari.

 Och i morse kom en sköterska med en kasse fina hemstickade socor. Det visade sig att det är syster Märta som stickar till oss sjuklingar här på Vidarkliniken. Syster Märta är en legend här i Järna. Hon har skrivit många fina böcker. Nu är hon så gammal och ser dåligt, men jag blev så där tårögt glad av tanken på att hon sitter i nåt litet hus här i Järna och stickar sockor till oss. Och att hon vill att sköterskan ska hälsa att de är gjorda med kärlek. Så fint. Liksom Järna i ett nötskal.