måndag 12 augusti 2013

hudlösheten

Han är här nu. Sharath. Jag har yogat två dagar. Vi har också haft en konferens. Hörde inte så mycket, akustiken var inte den bästa. Men en mening som fastnade var: Chikitsa. Det vill säga första serien i ashtangayogan kallas för yoga chikitsa. Jag har alltid hört att det betyder yogaterapi. Igår sa Sharath att chikitsa betyder To cure diseases. Å, vad jag tog till mig det. Nu känner jag det så starkt. Jag la aldrig ner ashtangayogan, inte ens när det var som tuffast i mina cancerbehandlingar. Jag yogade i ur och skur. Yogan blev min livboj. Det jag höll fast i när det stormade utanför mig men också inuti mig. Och kanske nånstans i mitt bakhuvud visste jag, att jag yogade för att läka, för att bli frisk. Min alldeles egna medicin där vältränad var den enda biverkningen.



Jag har svårt för de stora sammanhangen. Känner mig inte bekväm, snarare som om jag har en för tajt och felvänd kroppsstrumpa, som liksom skär in här och där. Svårt att förklara.
Men jag har hållit mig på min kammare det här året, försökt läka. Inte utsatt mig för sådant som kan bli jobbigt. Gick på ett kalas i våras, vilket slutade i att jag satt i soffan och grät. Men det var så många jag inte träffat på lång tid. Personer jag vet tycker om mig och som också sa det. Vi grät ihop och det var fint, men det tar på krafterna. Därför har jag inte riktigt orkat gå på sammanhang där jag inte riktigt känner alla, där jag kan känna mig trygg.
För mig är trygghet allt nu.
Värme och trygghet.
Men jag måste också lära mig, skapa det där skyddet. Höljet runt mig. Bubblan, rustningen. Skyddet. För jag är hudlös.
Men jag övar på att vara hudlös och välja bort. Liksom känna efter.  Känna in och känna efter. Vad blir bäst för mig. Alla behöver inte älska mig. Och jag behöver inte älska alla. Det är okej.
Det är okej, att inte vara till lags. Okej att säga nej, även om nejet är tyst som en musröst. Det är okej att lyssna på sin egen röst och att följa den. Det är okej.
Samtidigt tycker jag väldans mycket om det där hudlösa. För det är min egen närhet. Själva nyckeln in till mig.  Bortom alla hinder, alla skydd. Liksom rätt in.
Jag tycker om det.
Jag tycker om att jag bara kan sätta mig ner och så kommer orden, som måste komma. Och de kommer osorterat, som om de måste komma. Som de måste komma.
Och en dag som denna, känns det extra spännande. Jag ska till ett nytt bokförlag. Träffa en ny förläggare och prata om hur den här bloggen kan bli en bok. I fredags fick jag ett kontrakt för påseende. Det är så kul och jag är så förväntansfull och glad.

Jag vill vara en storyteller. Så, nu har jag uttalat det. Det vi kastar upp i skyn, vågar uttala högt blir till sanning om vi tror på det vi säger och om vi tror på oss själva.


3 kommentarer:

  1. Stort grattis! Den boken ska jag köpa.

    SvaraRadera
  2. Jag också...du har delat med dig av så oerhört mycket viktiga saker. Så Grattis och vad kul. Kram Maggan

    SvaraRadera
  3. Jag tänker på hudlösheten som att du har lagt ner alla murar, alla försvar, alla försök till masker som visar något annat än det äkta. Det är ju fantastiskt! Jag tror att om du vill bidra till världen på det sätt som Dalai Lama säger här ovan, så är just detta att vara helt äkta något väldigt viktigt. Världen behöver liksom inte heller fler personer som är framgångsrika socialt, som är "bra" på att vara "rätt" i sociala sammanhang. Världen behöver äktheten. Så bygg inte upp någon rustning, önskar jag nu. Såklart ska du omsorgsfullt välja dina sammanhang, men var inte rädd för att inte vara framgångsrik socialt genom att uppträda på konventionellt sätt. Kram.

    SvaraRadera