Oj, jag läste ett så fint inlägg på en blogg idag, här: nar-du-skaller-pa-mig-mamma-ar-det-svart-for-mig-att-alska-mig-sjalv/
Ja, ni ser ju. När du skäller på mig mamma, är det svårt för mig att älska mig själv. Jag blev ledsen ända in i mitt innersta när jag läste de raderna. De handlar ju egentligen inte bara om föräldra-barn-rollerna. Det handlar ju om alltid tänker jag.
För vem tycker om när man blir skälld på?
Men det är klart alldeles särskilt när man är liten, och man vill inget hellre än att bli älskad av sina föräldrar, att de ska tycka att man är bra. Men man glömmer bort sig, glömmer av vad man skulle ha gjort för att något skojsigt kom i vägen. Och så blir mamma arg för att man inte kom direkt när hon ropade, eller gjort det hon bett om hundra gånger, för man glömt det alla de här hundra gångerna.
Och lite är det ju så, att fast man är vuxen, och fast man lärt sig på vägen att alla kan inte älska en, och det är inte heller viktigt att bli älskad av alla. Så nog blir man ledsen när man vet/hört att nån pratar illa om en, eller om någon är arg på en. Inte kan man bara skaka av sig det, fast man kanske tycker att de har fel. Hur blir ni när någon är arg på er?
När min dotter är arg på mig, eller vi är osams får jag nästan som ångest. Jag hatar verkligen att bråka, tjafsa och vara osams med henne. Få kan som hon gå så där rätt in mig. Jag blir som olycklig när vi är osams.
Min man kan jag bråka och tjafsa ganska bra med och vi blir också ganska snabbt sams, just för att vi inte tycker om att vara osams.
Hur blir ni när nån ni älskar blir arg på er?
Ja, ni ser ju. När du skäller på mig mamma, är det svårt för mig att älska mig själv. Jag blev ledsen ända in i mitt innersta när jag läste de raderna. De handlar ju egentligen inte bara om föräldra-barn-rollerna. Det handlar ju om alltid tänker jag.
För vem tycker om när man blir skälld på?
Men det är klart alldeles särskilt när man är liten, och man vill inget hellre än att bli älskad av sina föräldrar, att de ska tycka att man är bra. Men man glömmer bort sig, glömmer av vad man skulle ha gjort för att något skojsigt kom i vägen. Och så blir mamma arg för att man inte kom direkt när hon ropade, eller gjort det hon bett om hundra gånger, för man glömt det alla de här hundra gångerna.
Och lite är det ju så, att fast man är vuxen, och fast man lärt sig på vägen att alla kan inte älska en, och det är inte heller viktigt att bli älskad av alla. Så nog blir man ledsen när man vet/hört att nån pratar illa om en, eller om någon är arg på en. Inte kan man bara skaka av sig det, fast man kanske tycker att de har fel. Hur blir ni när någon är arg på er?
När min dotter är arg på mig, eller vi är osams får jag nästan som ångest. Jag hatar verkligen att bråka, tjafsa och vara osams med henne. Få kan som hon gå så där rätt in mig. Jag blir som olycklig när vi är osams.
Min man kan jag bråka och tjafsa ganska bra med och vi blir också ganska snabbt sams, just för att vi inte tycker om att vara osams.
Hur blir ni när nån ni älskar blir arg på er?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar