att vara i det som är

Så har jag då vaknat i vårt hus. Vaknar med sån härlig känsla. Ibland undrar jag om jag kanske ändå inte är en enstöring. Jag älskar att bo så här. Man kan hasa runt i morgonrock och pyjamas en hel dag. Låta alla steg och rörelser vara långsamma.
För det är så jag känner mig.
Allt har blivit långsammare.
Mina tankar, min hjärna.
Jag tror cellgifterna gått lite hårt också på min hjärna.
Jag har svårt att komma ihåg saker. Skulle precis skriva ut en intervju som jag gjorde för ett par veckor sedan och upptäcker att jag glömt vad som sades. Så har det aldrig varit förut. Jag har svårt att organisera och planera grejer. Sånt som jag alltid varit så bra på. Nu pratar vi jobb. Att organisera hemma i röran har jag aldrig varit bra på. Jag är mer en högmänniska. Ni vet samlar allt på hög  i väntan på att en bokhylla ska installeras. Men den där bokhyllan kommer aldrig upp och högen blir istället enorm.

Bokskogen i Båstad. Foto: Anneli Hildonen

   Igår gick jag och Pino en promenad in i skogen förbi så vackra hus som låg så vackert att man vill gråta. Överhuvudtaget vill jag gråta väldigt ofta härute i min ensamhet. Mer tacksamhetsgråt, för att jag orkar och att jag har energi.
   Jag glömmer hela tiden bort att jag är sjuk. Får en liten chock varje gång jag ser mig i spegeln, eller drar handen över huvudet. Mitt kala huvud påminner mig om att jag har cancer. Annars, nej, jag lever nog på ganska bra som om jag inte var sjuk. Eller som om jag bestämt mig för att leva. Överleva. Att jag samlar på de här bra dagarna, dagarna när allt känns bra,  ungefär som att jag vaccinerar mig mot olyckan. Som att min inställning gör att det blir svårare och svårare för cancern att få fäste, slå till om kroppen mår bra, om mina tankar är positiva, levnadsglada.
Förstår ni vad jag menar?
Ibland tänker jag att min inre glädje och kraft kommer att ta kål på cancern. Jag ska skratta bort den. Det är mitt vapen. Och jag tror vi alla måste hitta våra egna individuella vapen. Jag tror jag är mitt på spåret.

Idag regnar det, men när jag tittar på himlen, för jag kan se hela, himlen störs inte av höga hus, ja, då ser jag att det kan bli sol. Kanske senare.
I kväll kommer Ray.
Och hela min familj, utom min dotter och lillRay.
Har inte träffat min syster och bror på jättejätte länge. Det ska bli mysigt.

Ett steg i taget. En dag i taget. Inte planera, bara vara i det som är och våga gå vilse.

”Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.
Gläntan är omsluten av en skog som kväver sig själv.

Svarta stammar med lavarnas askgrå skäggstubb.

De tätt sammanskruvade träden är döda ända upp i topparna där enstaka gröna kvistar vidrör ljuset.

Därunder: skugga som ruvar på skugga, kärret som växer.

Men på den öppna platsen är gräset underligt grönt och levande.” Tranströmer

Mitt närmsta vatten