måndag 15 april 2013

en bra dag för terapi

Jag var på landet i helgen. Fick känna på solen. Satt med t-shirt på långbänken och solade mig mot husväggen. Till och med Pino njöt av solens strålar.


Det var meningen att jag skulle förbereda min workshop i Viken på Sansochbalans. Men sedan jag blev sjuk har det hänt något med mig. Jag är långsammare. Saker och ting tar tid för mig på ett nytt sätt. Förr var jag så snabb. Jag är nog normalsnabb nu. Finns säkert någon mening med det. I helgen fick jag besök av en kvinna som är mina föräldrars kompis. Jag hade inte träffat henne på nästan 40 år räknade jag ut. Hon fyller 90 år i år och har en mer än 20 år yngre man. Det har varit gifta i 30 år. Hon kändes så frisk, så alert, så fin och så med. Tjusig skulle jag nog vilja skriva. Jag satt hela vår fikastund och kände, å jag hoppas jag får leva så länge. Jag hoppas jag får vara så där alert, så där med, så där beläst, så där glad på livet och nyfiken på folk när jag är 90 år. Jag har nämligen fått så mycket dödsångest på senaste tiden. Varit rädd för återfall.
Ångest och oro är inte bra. Inte när man ska läkas. 

 Vår busshållplats på landet. Här nånstans omvandlades ångesten till ledsenhet. Jag höll mig hela bussresan, så när jag kom hem slängde jag mig i Rays famn och grät som en bebis. Varje gång jag är i från honom, saknar jag honom. Jag önskar alla en man som min när man får en sån här sjukdom. Jag säger inte att vi alltid har det lugnt och fantastiskt. Verkligen inte. Vi kan bråka och tjafsa alldeles för högljutt. Men han är min trygghet och jag vet att han tar emot när jag faller. 

I morse yogade jag nästan två timmar och det kändes så skönt och om ett par timmar ska jag på terapi. Jag kunde inte ha valt en bättre dag än idag, att må dåligt på ;)

söndag 14 april 2013

inte en till förlorad sommar

Jag kallar dem Roslagsroffarna. De som stänger av alla vägar som leder till vattnet med Privat område-, förbjudet för obehöriga-skyltar och allt vad det nu är. Det är så trist. Vad hände med Allemansrätten i skärgården? Folk kommer inte åt vattnet.
Närmar man sig deras brygga, eller deras vatten kommer de framrusande och skriker att det är privat mark. Måste tilläggas att jag inte går in på folks tomter, utan det här är vägar som lett till vatten vi förut hade tillgång till. Eller vägare som går igenom deras tomt.
Värst är väl han som "tog över" byns ångbåtsbrygga och gjorde till sin.
Satte upp skyltar om Privat område.
Haha det är rena rama vilda västern härute.
Vatten är guld värt i skärgården.
Runt hörnet där vi bor finns en väg som leder till Guldkusten som den lite skämtsamt kallas. Det är för att taxeringsvärdet är så högt där, för att alla tomter är sjötomter. Men längst ut finns en allmän strandremsa och världens bästa blåbärsställe.
Som tur är ingick en brygga, det vill säga servitut på en brygga och faktiskt fiskevatten när vi köpte huset. Men jag tänker på de som köpt avstyckade tomter och bygger hus, de har inga servitut på bryggor och vatten i sina köp. Hur ska de få tillgång till vattnet?
Deppigt.

På väg till guldkusten finns vår brygga. Tyvärr är den i väldigt dåligt skick och man beträder den på egen risk.
Nån gång ska vi renovera den. Tydligen ska vi ha tillgång till någon sjöbod. Ska titta på dessa uråldriga papper nån dag.

Men man vill bada vid en strand, helst ganska nära.


Så lycka är när man som vi förra helgen plötsligt hittar en vik, med en sandstrand alldeles nära. Som en oas.


Och jag frågade bonden om det var okej att vi badade på hans ägor. Och han sa att det var okej, bara vi städar efter oss.

Nu längtar jag efter sommaren. Gud vad jag ska ta igen den sommar jag förlorade förra året. Den här sommaren får inte gå mig förlorad.

lördag 13 april 2013

skam och skuld

Tidig morgon. Tyst i hemmet, förutom snarkningarna. Det är förkylningstider, det hörs.
Jag har tänkt mycket på skam och skuld de senaste dagarna, egentligen hela mitt liv. Jag tror att det är så vanligt bland oss kvinnor. Vi bär inte bara våra egna skam och skuldkänslor, utan också andras och som om det inte vore tillräckligt nog, är det alltid någon som är där och hänger på oss ännu en skuldbörda. Jag är väldigt mycket uppväxt med skuld och skam. En dag kanske jag berättar om det svåra. Det som gjort ont och skavt i hela mitt liv. Som gjort att jag inte tagit för mig mer av livet, som hämmat mig. Men vissa saker är så privata, de kan man liksom bara prata om i ett rum med en terapeut, för att man vet att det sårar och för att min sanning är inte hela sanningen förrän alla som liksom varit med i min sanning får komma till tals. Förstår ni vad jag menar? Men jag har i stort sett i hela mitt liv gått i terapi. Vänt och vridit på varenda sten, gluttat i vartenda hörn. Skämts över mig själv och liksom skämts klart över mig själv. Men hela tiden kommer nya saker som man kan skämmas över, som hämmar en.
Men jag är också mitt i allt det där skuldochskam, uppväxt helt fritt, ta hand om sig själv. Sätta sina egna gränser och de flöt ut. Jag lät andra tänja mina gränser, för att jag själv inte visste eller kunde känna var gränsen gick. Som sjuåring la jag mig själv och ställde väckarlockan för att komma upp på morgonen. Jag gjorde mina egna matsäckar och eftersom jag sett hur mina klasskamraters matsäckar såg ut, köpte jag smörgåspapper och la runt. Så att det skulle se ut som någon brytt sig om mig och gjort den där fina god matsäcken till sin lilla älskade dotter. Ett barn fött i mitten av 60talet av föräldrar som hade fullt upp med sig själva. En sorts skam över att inte känna sig älskad, men det var inte sanningen vet jag nu.
Vi har pratat om det.
Vi har bråkat om det.
Vi har gråtit om det.
Jag har skämts klart hoppas jag.
Jag har alltid känt som min uppgift att pusha andra tjejer och kvinnor som liksom jag inte visat hela sig. Jag älskar att se kvinnor blomma ut, ta för sig.
Så fick jag cancer. Och hur vi än vrider och vänder på det, så är det skamkänslor kring den sjukdomen. Jag träffade en kvinna för inte så länge sedan, som inte ville ta ordet cancer i sin mun. Hon sa att hon hade tumörer. Men cancer, nej, det gick inte. Och eftersom cancern är en gåta som vi ännu inte löst, så är det frittfram att tycka och tänka och hobbypsykologisera över varför vi får cancer. Men eftersom fortfarande många dör i cancer, så läggs ännu en skam och skuldkänsla ovanpå den, varför får jag leva? När så många tagits ifrån oss i den här skitsjukdomen.
När jag var på Vidarkliniken målade jag min skam på Bildterapin. Fyra dagar i veckan. Jag målade två teckningar i timmen. Jag kom åt mina skamkänslor som efter operationen handlade om att vara enbröstad. Att acceptera ärret över min bröstkorg. Första gången jag skulle visa mig för Ray, min man som jag vet älskar mig. Var jag som en liten flicka. Jag skämdes för hur jag ser ut. Det var ett så svårt ögonblick. När jag kom hem från Vidarkliniken skäms jag inte längre. Rehabilitering är så viktig.
Nu är det dags för min rekonstruktion snart. Då kommer nästa skamkänsla. Vad ska jag välja. Varje gång jag pratat med kirurgerna så får jag höra. Tänk på att brösten inte åldras om du väljer inplantat. Jag märker hur de hela tiden vill att jag ska ta fett och skinn från min rygg och bygga upp bröst som de anser ser mer naturliga ut för min ålder. Jag vill inte göra en operation på min rygg. Jag vill göra en operation och göra mina bröst lika stora, det vill säga förminska mitt vänstra bröst. Jag vill ha den minsta storleken på inplantat. Jag inbillar mig att om jag får ett ärr på ryggen så kommer det göra det jobbigt i yogan. Jag håller på att samla mig för att prata med kirurgerna, om någon månad får jag ha mitt första möte. Hoppas jag. Man vet ju inte med alla inskärningar. Men just nu dealar jag med en känsla av att jag måste vara tacksam och att jag inte får vara så fåfäng att sätta in inplantat. Förstår ni vad jag menar? De tog bort 800 gram. Jag hade stora bröst. Mitt vänsterbröst har nog blivit lättare, eftersom jag liksom tunnats ut i och med att jag är i klimakteriet. Cellgifterna tvingade in mig där. Men det är fortfarande en diff i kroppen på låt säga 600 gram och för en som yogar varje dag, kan jag säga att det känns. Det märks. Och det är jobbigt. Ni ser hur jag förklarar mig. Men varför ska det vara skamskänslor för en kvinna som snart är 50 år som vill ha två likadana bröst på sin kropp?

Läs Annikas tankar om skam i hennes blogg en aning om yoga. 

fredag 12 april 2013

dagarna går


Hudcancer har ökat. Den är nu bland de vanligaste cancerformerna i landet. Jag märker att jag blir så påverkad när jag läser om hur cancer ökar. Som om jag får ont i hela kroppen. Jag hatar cancer. Jag hatar vad vi får gå igenom när vi får prognosen. Ända sedan en av mina vänner gick bort i cancer för snart tre år sedan har den här sjukdomen legat och skavt. Hur orättvist den är. Och att jag kan börja gråta när jag tänker på alla tappra som kämpar med näbbar och klor för att klara sig. Hur jag kan bli alldeles sorgsen och ledsen för tiden som gått sedan jag fick min prognos. Hur tuff den här perioden faktiskt var, och att jag fortfarande inte är färdigbehandlad. 
Att jag varje dag när jag ser mig själv i spegeln blir påmind om att den där oinbjudne gästen tog sig in i mitt liv och skövlade runt. I natt har jag haft svårt att sova, jag kan till exempel inte sova bra på höger sida, eftersom jag får ont i axeln och armen gärna domnar. 
Hur jag önskar att alla slapp gå igenom det. Och så de som inte klarar sig. Nej, det finns ingen rättvisa. Och därför måste vi kämpa för miljön. Som här i dokumentären Världens sötsug, hur absurt det känns med socker och det här sötsuget. Socker är som knark. Knark är olagligt. Det tycker jag säger en hel del. Socker sägs göda cancerceller. Låter rimligt tycker jag. Så rimligt att jag bestämde mig för att ta bort sockret helt när jag fick min diagnos.

Men jag har bara en fundering, i texten om hudcancer så finns det ingenstans nämnt om hudvården och de cancerogena ämnen som finns i många hudvårdsprodukter om det skulle kunna ha en bidragande faktor. Det tycker jag är märkligt. Jag ska skriva ett brev till cancerfonden och fråga. Här läs Emma Granaths blogg Här skriver hon varför vi ska välja naturkosmetik framför "traditionell" hudvård.

Vet inte om jag lagt upp den här filmen tidigare? Ung cancers nya film Sprid den gärna. 



En bild, eller här två bilder, säger mer än tusen ord.





Behöver jag tillägga att min hårlängd just nu är trist, ful. Att jag tröttnat. Att jag längtar efter mitt hår. Att jag vill ha en frisyr. Först när håret växte ut efter cellgifterna var det mörkgrått. Någon sa att man inte har nåt melanin och att man därför har en konstig hårfärg precis när det växer ut. Nu har jag fått någon sorts cendrefärg. En vecka i solen blekte ner det där mörkgråa. Och ni ser ju jag har fullt av virvlar så håret står upp. Nej, det är inte kul. Men det kommer att växa ut. 
Tålamod. I måndags tog jag min elfte herceptinbehandling. Nu har jag bara sex kvar. Dagarna går. I juni är det ett år sedan jag fick min dom. Och när det gått två år kan jag nog börja pusta ut, det säger statistiken.

torsdag 11 april 2013

vattnet vi dricker

Idag var det helt underbart att yoga. Nästan 2,5 timme höll jag på. Känner mig härligt genomyogad. Jag älskar yoga om nu någon undrade?!

Jag får många frågor nu om vattnet. Jag är ingen expert, men jag har "känt" länge att jag oroar mig för vattnet. Så jag skaffade en vattenrenare, här kan du läsa om det.
Nu ska jag skaffa en till Mira och till landet. Jag borde bli återförsäljare, helt klart.
Min snart 80 åriga mamma som är kemist har också börjat oroa sig för vattnet och alla läkemedel som vi får i oss. Det är synd att de inte beskriver vilka tre läkemedel man hittat i dricksvattnet i Stockholm. Om jag får gissa, så tror jag dels att det är antidepressiva medel, men också hormoner av något slag. Förmodligen östrogen.
Någon som vet något?
Min mamma förslog att alla hyresvärdar borde installera extra vattenrenare på alla hus. Kanske skulle vara en bra ide. Man borde kanske höra av sig till sin värd, eller prata med sin bostadsrättsförening. Då kanske man kan skaffa en starkare vattenrenare så att det renar också badrumsvattnet.

Idag bokade jag in Sannas föreläsning, det ska bli spännande. För hundra år sedan intervjuade jag henne. Det var när jag jobbade på ett tv-program som hette HälsaNu. Det var ett skoj program, jag åkte runt och pratade med alla möjliga hälsogurus. Sanna var en av dem. Nu ska jag få lyssna på henne. 

onsdag 10 april 2013

Göran bollar vidare


Ja, det här var svaret jag fick från Göran Boll. 

"Hej Karin
Jag har nu pratat med den MediYoga lärare som du haft kontakt med och har även fått läsa hela er mailväxling. Hon är väldigt ledsen över att detta blev så fel. Hennes intentioner var goda och misstag kan vi alla göra, även som yogis.
När det gäller din fråga till mig om vad man lär sig i våra utbildningar för vården så ingår både det västerländska och österländska synsättet på människan i dessa utbildningar. Vi lär ut alla fysiologiska aspekter av en övning, går igenom den forskning som finns i Sverige och internationellt på yoga vid olika krämpor och sjukdomar. Parallellt med detta lär vi också ut hur det ursprungliga yogiska synsättet avseende chakra, prana och kundalini beskriver människan som energivarelse. Denna kombination av synsätten från öst och väst har varit ett uppskattat och  framgångsrikt recept för MediYogans väg in i vården, där man idag på mer än 60 sjukhus och vårdcentraler, utan att tycka att det är konstigt, använder mantra och andra aspekter från den kundaliniyogiska tradition ur vilken MediYoga kommer. Det finns svensk forskning vid Linköpings Universitet som visar på mantrans effekter på hjärnan. Yogans energimässiga synsätt bekräftas numera även av kvantfysiken. Den indiske kvantfysikern Amit Goswami beskriver i sin utmärkt bok, ”The Quantum Doctor” yoga, ayurveda och TCM som kraftfulla former av kvantmedicin. Jag ser inte yogans mångtusenåriga kunskap om chakra och prana som något flummigt utan tvärtom som något som dagens samhälle behöver lära sig mer om.
När det gäller hur media skulle rapportera kring detta så delar jag inte din oro. Tvärtom  ser jag det som enbart positivt och uppmuntrar att de i ökande utsträckning beskriver yogans mångtusenåriga kunskap om chakra mm. 2012 förekom MediYoga mer än 160 ggr i media. Tidningen HÄLSA hade härom året en stort uppslagen artikel om chakrasystemet i samband med en intervju med mig.
Varmt välkommen på ett drop-in pass med mig på IMY framöver om du skulle ha intresse för det.
Må så gott Göran Boll"

Vad tycker ni om hans svar?

Tack för inbjudan till en yogalektion hos dig Göran. Jag kanske kommer nån gång. Men jag har gått på Kundaliniyoga. Jag gick på Kundaliniyoga när jag var femton år, då var det den enda yogaform som erbjöds i Stockholm. SEdan tog jag upp det igen när jag var i mina tidiga 30 år och det var på din dåvarande yogastudio, men inte med dig utan med din medarbetare. Jag tackar för inbjudan, men jag ska vara ärlig, kundaliniyoga är inte min form av yoga. Jag har hittat min form. Jag älskar hathayoga och ashtangayogan som är sprungen ur den. Och jag älskar att sjunga mantran och japa meditera. Jag älskar att meditera över min chakran och också att sjunga med och för mina chakrapunkter. det är inte bara inom Medicinska yogan som man gör det.

Men aldrig i hela livet kommer jag att säga till en människa som kämpar med cancer att yogan har svaret, eller att det är för att den personen har obalanser i sina chakran och vet ni varför?

Titta på den här videon som jag fick skickad till mig av min dotters gamla lärare, Anna. Våra bröst är som termonmetrar för hur världen mår. Jag blev så fruktansvärt berörd av den och jag skulle vilja få den översatt, för jag förstår att jag missar en massa saker. Men plötsligt gick det upp för mig att vi kvinnor är försökskaniner och det gör mig nedstämd. Vi ska inte känna skam och skuld för att vi får bröstcancer, vi ska bli fly förbannade för att vi utsätts för den här skiten.

En annan sak som gör mig nestämd och som jag också tror hänger ihop med att cancern ökat lavinartat de 50 senaste åren. Idag kan man läsa det här Stockholms vatten sämre än New York

Kanske dags att sluta navelskåda och rikta blicken lite högre än att sjunga för sina chakran. Eller fortsätta att skuldbelägga de som insjuknar i cancer genom att fortsätta att rabbla mantran, för om vi inte går ihop oss och släpper hela skuldpådyvlandet och riktar in oss på det som är viktigt, så kommer vår värld att förvandlas till en sopstation.

Som yogalärare och som utbildare av yogalärare får man inte glömma en viktig sak, vi har makt. Och det är bra om man synar makten då och då.

 Så här skrev en läsare av bloggen:
"Ett par frågor till Boll: Vilka var de goda intentionerna som hans elev misslyckades med? Vad lär Boll exakt ut till eleverna gällande denna fråga om uppkomst av cancer beroende på obalanser i chakras? Bolls svar här säger egentligen bara att det är viktigt att österländsk och västerländsk medicin möts. Hela svaret är ett ickesvar, anser jag."


vi måste prata om det

Igår var jag ute hos Kim Anderzon, hon är mamma till en av mina barndomskamrater. Kim är ett unikum. Jag tror hon är den mest kvicktänkta, rappa, supersnabba, mest energiska jag vet. Hela hon är som en pulserande energibomb. Att se henne på scen är också helt makalöst. Jag och Åsa var ju och såg Den skalliga primadonnan på Boulevardteatern för ett par månader sedan och vi var båda helt överens om att Kim är magisk varje sekund hon är på scen. Sån närvaro. Och så inihelskotta kul.


För bara några veckor sedan fyllde hon 70 år och i samband med det fick hon också besked om att hon har cancer. Och trots att tumören trycker mot nerver och hon har fruktansvärt ont, så är hon uppe och går. Vi gick en promenad i de vackra omgivningar i Lindholmen där hon bor. Jag, Tintin, Pino, vallhunden Kelly och Kim, som inte hade käpp, utan en stav som hon kunde använda för att liksom gå snabbare. Som en vägvisare.
Vi behöver många vägvisare.
Kim har varit öppen med sin cancer och berättar också om hur hon mår och hur det känns på sin facebooksida. Hon säger att hon vill skriva om det, att hon tänker på att kanske blogga. Jag hoppas hon gör det för det är så viktigt med förebilder som också på nåt sätt visar vägen. Att det finns flera sätt att tänka och agera när man är sjuk. Som visar att man kan ta för sig, att man inte ska behöva be om ursäkt för att man är sjuk. Att man inte ska skämmas för att man blivit sjuk. För det finns en skam. Jag vet inte var den härstammar ifrån.
Men att det också finns så mycket kärlek.

Ni läser väl Kristian Gidlunds blogg. Den är så stark. Den handlar om hans cancer och hur den kom tillbaka. Nej, jag ska inte sammanfatta, läs hans blogg. För det är viktigt. I dagarna kommer hans bok
 Här kan du beställa boken. Jag ska beställa den.

Ett viktigt inlägg som han skriver är bland annat om alla råd han fick om än det ena än det andra. Men han skriver också fantastiskt vackert om den kärlek han mött och fått genom att berätta.

Så känner jag också. Jag har tänkt mycket på det.
All denna fina kärlek som jag mött i min sjukdom.
Värme.
Omsorg.
Jag är så oerhört tacksam för det massiva stöd jag fick när allt var som värst. När jag kände mig helt vilsen och låst i ett späckat schema som bara handlade om behandlingar.
Tack underbara ni som stöttat och pushat mig.
Nu glesnar sjukhusbesöken ut.
Det blir längre mellan gångerna.
Våren är här.