här på sjukhuset samsas en hel värld

Det här är inte bara ditt land Erik. Det är också mitt. Du är inte Sveriges dörrvakt, även om din hybris verkar tro det. Vilken vecka, men vem blev förvånad. Inte jag. Det var väl bara en tidsfråga.
Så tänker jag att Jimmy Åkessons svärmor gick i min klass, hon gick också på den här ayurvediska hälsorådgivningsutbildningen jag gick i våras innan jag blev sjuk.
Hur chockad jag blev när hon förutom att presentera sig också sa att hon var riksdagsledamot i sd.
Undrar om hon nu diagnosticerar Jimmy, om han är kapha, pitta eller vata. Kanske är hela hans inre i obalans och han behöver balanseras upp med varm massage med sesamolja. Några droppar på hans hjässa så han kan tänka klart, det är vad han skulle behöva.
Eller ett glas varm mjölk med lite ghi på kvällen för att lättare komma till ro.
Men Margareta som svärmor heter, hon sökte i alla fall urgammal kunskap i den indiska ayurvedan. Ja, tänk vad härligt det är när man kan blanda kulturer och kunskaper.
Ligger på sjukhuset, andra natten avklarad. Tänker på alla händer som tagit hand om mig i vården. All världens händer. Bruna, ljusa, snälla, hårda, varma. Jag är så inihelskotta tacksam för alla snälla händer i vården. Och jag struntar fullständigt i om handen och empatin föddes i ett annat land, eller i det här landet, bara jag möts av snällhet och förståelse.
Och jag tänker ge det tillbaka, jag ska bara bli frisk först.
Kanske borde du hamna på sjukhus Erik, se att det mångkulturella är något väldigt positivt. När du själv är utsatt och hänvisad till den bästa expertisen.
Jag kommer ihåg precis när jag fått min  diagnos och mitt hjärta skulle kollas. Den unge läkaren kom från Brasilien. Han hade varit här precis ett år och han pratade redan svenska. Hur han diskret tog ultraljud på mitt hjärta och så empatin, hur han lugnade min oro med orden; Det ser bra ut.
De här månaderna jag ägnat till att åka fram och tillbaka till Karolinska, har jag träffat expertis från all världens hörn.
För så är det.
Jag opererades av en tysk kirurg som berättade att hennes man var engelsman. Narkossköterskan var norska. Operationssköterskan från ett afrikanskt land.
Den somaliska kvinnan, sjukbiträdet som smekte min arm när jag grät efter att ha gjort mammografin, såg mig och lugnade min oro. Eller den ryska sjuksköterskan som kom med en extra filt när jag frös.
Eller den gulliga sköterskan på provtagningen som bär sjal, hon som lärt sig att mitt finger behöver värmas upp för då kommer blodet så fint.
Listan kan göras lång.
Jag är så tacksam för alla som jobbar inom vården. Här på sjukhuset samsas en hel värld om att vi ska bli friska, må lite bättre.

jag är i skruttland

Kl 9.00 infann vi oss på sjukhuset igår.

Som ett litet spöke, nyskrubbad i väntan på operation.

Jag vet inte om det är så att jag är en erfarenhet rikare. Alltså rikare, kanske snarare en erfarenhet fattigare... Jag känner mig inte särskilt rik. Snarare ledsen, i sorg. Det jag hittills varit med om, cellgifterna, blodtransfusion, ångesten när jag fick besked om att jag har inflammatorisk cancer, port-a-carten inopererad, inget hår på huvudet, tappa ögonfransar och bryn. Alla undersökningar och provtagningar av olika sköterskor och läkare. Oron, stråken av dödsångest, den där ständiga oron som nog aldrig kommer att släppa. Sorgen att drabbas av nåt sånt här när man är som mest lycklig. Mest tillfreds i sitt liv. Åsså, operationen, att operera bort sitt bröst, hela bröstet med lymfkörtlar och allt och den stundande strålningen - varje dag i fem veckor. Herceptin i ett år, antihormoner i fem år. Fem års ovisshet inna jag blir friskförklarad. Nej, jag skulle inte önska ens min värsta fiende det.
Den här erfarenheten kan jag inte idag se som något positivt.
Men vem vet, något kanske utkristalliserar sig.
Men jag tänker se till att mitt liv blir härligt och levnadsglatt. Det kommer att bli min uppgift.
Eller så är det något som friska människor tillskriver oss sjuka, för att det på något sätt måste leda till något gott. Det som inte dödar en härdar en.
Att man ofta när man är sjuk måste svara upp mot att man ska vara glad att det inte var den eller den sjukdomen. Att jag kunde varit värre drabbad. Var glad att det är ett bröst du förlorar och inte ett ben. Jag tror det är friska mäniskors försvar och rädsla för det sjuka, att allt ont måste ha något gott med sig. För annars kan man inte uthärda, för vad är annars meningen med livet.
Jag vet inte längre. Just nu känns det så här.
Men jag tänker ta mig rätten att sörja, sörja att jag blev sjuk, att jag tvingats operera ett bröst. Sörja att jag utsatts för det här. Jag tror ni som själva utsatts för en sån här grej förstår mig. Jag hoppas det.
Jag får ofta frågan hur jag orkar vara så öppen med det här. Men för mig är det så viktigt att vi pratar om sorg och rädslor. Att vi inte bara kan visa upp vår tjusigaste sida, våra välinredda och dyrbara hem. Att den där skruttiga sidan också måste få ha en plats. Jag har inte tänkt att stanna i skruttland jättelänge, men jag måste få vara där. Rida ut stormen. Gråta den sista droppen. Sörja att livet tog sig en annan vändning. Och så när jag gjort det en stund, hitta tillbaka till det glada i mig. Kärleken som finns runt omkring mig och kärleken jag har inom mig.

Ray följde med mig i går morse till sjukhuset. Jag fick vänta ända till halv två innan jag blev opererad.
Kvällen innan och på morgonen fick jag tvätta hela kroppen med descutan. Det var mitt livs värsta dusch. Att liksom förbereda sig för en sån sak som att operera bort sitt bröst.
Nej, det var hemskt.
Och jag var tvungen att vara noggrann, att skrubba ordentligt bakom öronen, näsvingarna allt, precis allt skulle tvättas rent. Min kropp. Min lilla kropp som gett mig så mycket glädje i livet, men som den senaste tiden gett mig så mycket dumt. Varför varför bjöd du in herr cancer i min kropp. Varför, varför?
Jag grät mycket igår. Det var sorg.
Ray var med hela tiden.
Jag är verkligen lyckligt lottad.
Jag är inte ensam i det här.
Fick träffa min kirurg innan jag skulle opereras. Det var bra.
Alla var så snälla. Det såg att jag var orolig.
Det sjuka med det här är ju att jag egentligen inte känt mig sjuk. Eller hur man nu ska känna sig när man har cancer. Men jag har ju inte känt så.
Jag blev sjuk av cellgifterna, men själva cancern har jag inte känt mig sjuk av.
Därför blev det också konstigt att jag skulle behöva operera bort ett helt bröst för det.
Men kirurgen sa att jag kanske hade dött om de inte opererade bort bröstet.
Det gick in.
För första gången på riktigt gick det nog in i mitt huvud.
Bröstet måste bort för att jag ska kunna leva.
Eller som en kompis skrev i ett mejl. Ditt bröst lämnas bara in för lagning.
Ett år går snabbt.
Och vem vet var jag är om ett år. Hur mina tankar är då.
När jag vaknade upp ur narkosen, var både Cissi och Ray här.
Jag blev så himla glad att se dem. Cissi hade mat och smoothies från Blueberry.
Fast jag kunde inte äta eller dricka i går, allt kom upp.
Jag som inte kräkts en enda gång under cellgifterna, kunde inte behålla något igår. Men idag mår jag bättre.
Har ätit min frukost. Blötlagd gröt.

Och snart är det lunch. Har fått ett litet träningsprogram från sjukgymnasten. Och all är så gulliga mot mig. Jag stannar en natt till.

jag är världens bästa...

Det är väl så det är, när det gör som mest ont, antingen kroppsligt eller själsligt så plockar man kanske fram det allra sista man har. Den där inneboende styrkan, den som krossar det mesta.
Som vid Miras förlossning.
Det var en helvetisk lång och skitjobbig förlossning i februari 1992.
Hon föddes på ABC, som var en alterantivklinik. Jag hade bestämt att inte ha någon smärtlindring, men inte trodde jag att förlossningen skulle ta ett dygn och att krystvärkarna skulle pågå i fyra timmar.
I efterhand fick jag reda på att barnmorskorna, ja, jag hann med fyra stycken under min förlossning, pratat sinsemellan att de skulle skicka upp mig till vanliga bb, eftersom den drog ut så väldigt på tiden min förlossning.
De var lite oroliga för mig.
Men bebisens hjärtljud var stark och pickade på.
Den lilla foten sparkade hårt så det syntes på min mage.
Något vände i mig.
En urkraft, från ingenstans, eller från någonstans där djupt inne i mig vällde fram.
Och jag ställde mig upp, naken, på tå och trampade med fötterna upp och ned i luften, som när man trampar vatten och sa: Jag är världens bästa barnaföderska, världens bästa barnaföderska.
I morgon ska jag göra samma sak.
Jag slutar inte vara kvinna, eller Karin för att ett av mina vackra bröst ryker.
Kanske måste jag förlora ett för att komma åt min innersta styrka.
Det är orättvist, ja, det är det.
Men, HA, jag är världens bästa kvinna.
Jag är vacker.
Jag är häftig.
Jag är stark som ett lejon.
Jag ska klara det här och jag ska klara det med era hejarop som ett mantra.
Nu loggar jag nog ut ett par dagar.
Har inte fått min operationstid ännu, får den i eftermiddag.
Men tänk på mig.
Skänk era varmaste tankar.
Jag ska bli frisk nu.
Skära bort det sjuka.
Jag är en amazonkvinna.
En krigarprinsessa.
Ja, ni kan väl sagan, eller sanningen om amazonkvinnorna?
De tuffa kvinnorna som skar bort sitt ena bröst för att kunna bära fler pilbågar.
I morgon eftermiddag är jag en av dem.

varannan-dag-principen

Varannan dag principen. Rätt ner i helvetet ena dagen, för att nästa hasa sig upp och mötas av en varm famn vart jag än vänder näsan.
Idag har varit en fin dag för en lessen en.
Jag har mötts av så mycket omtanke. Gulliga mejl. Fina vykort. Paket hemskickade. Snälla sms och fina inlägg här på bloggen. Tack vad ni är underbara alla.
Tack för er omtanke.
Jag behöver verkligen sinnesro.
Jag är så orolig i mitt inre.
Omtanke hjälper, blir som bomull på ångestvågorna.
Idag var det mån-dag, så ingen yoga. Ja, ni vet ju man yogar inte på nymåne och fullmåne.
I morse träffade jag min namne Karin, som är en bonusvän och åt frukost. Hon är mamma till två av Miras närmsta vänner. Vi träffades på Vurma och det var så skönt. Hon är också yogalärare och har också haft cancer (lite märkligt faktiskt) och hon gav mig en så fin present, som hon i sin tur fått när hon skulle opereras. Frälsarkransen ska bli min räddning när jag ligger i sjuksängen på sjukhuset och våndas. Här kan ni läsa om frälsarkransen
Kanske kan jag finna sinnesro med hjälp av den. Jag hoppas det.
Sen fick jag en massa härliga nagelprodukter. Bästa bästa presenten för en som ska in på sjukhus.

Efter den härliga frukosten blev jag hämtad i bil av Ylva, som har PrettyJo på St Paulsgatan. Vi har jobbat ihop, men inte setts sen jag blev sjuk. Ylva gjorde scenografin och stajlingen på alla kläder i dvdserien Yogaliv. Hon tog med mig på lunch på Ulla Winbladh och plötsligt kändes det som om jag var frisk. Vi bestämde att så fort jag kan och känner för det, kanske redan i sommar. Ska vi sätta oss där på uteserveringen och dricka en massa vin och flamsa så där som man kan göra när man känner att livet är problemfritt. Längtar efter det.

Jag längtar också efter att håret, ögonfransarna och ögonbrynen växer ut. För då blir kanske inte min bröstförlust så stor, eller kanske lättare att hantera. 

Åt fiskgryta, var nog en del grädde i den. Men så fick det bli idag. 

Nu hoppas jag att jag kan sova i natt. Tack alla för att ni är så snälla mot mig. Tack!

inget känns särskilt kul just nu

Nu är det bara räkna dagarna i mitt liv som gäller.
Måndag
Tisdag
Onsdag
och så torsdag.
Ångestdagen.
Har sån ångest i kroppen. Sån oro.
Sover dåligt.
Gråter.
Vill rymma. Skita i att gå dit på torsdag.
Vet inte vad det är som jag är så rädd för.
Hatar operationer. Hatar ärr.
Har svårt att ta i de ärr jag har på min kropp som är läkta sedan många år.
Ångest för hela grejen. För att bli sövd.
För att de ska ta så mycket att jag förlorar känsel i min arm.
Att jag ska få ödem.
Jag är så rädd.
Det var en bedrift att jag kom till yogastudion i morse.
Jag vill bara vara med Ray nu.
Ligga i hans famn.
Hänga runt hans hals.
Jag vill bli en bebis.
Vill bli vaggad och att nån som älskar mig ska sjunga godnattvisor och berätta långa och spännande sagor för mig tills jag somnar.
Inget, faktiskt inget känns särskilt kul just nu.
Kände det redan när vi närmade oss Stockholm.
Ångesten som kom och tog tag om mig.
Kändes som jag var i nån sorts drömtillvaro ute på Björkö.
Som om jag gömde mig, att jag var oantastbar. Onåbar.
Fri.
Fri från cancer är vad det handlar om.
Fri från cancer är vad hela mitt liv just nu handlar om.
Skulle vilja ta mitt pass och rymma till en varm plats nånstans där jag kan äta ekologiska frukter och grönsaker och bada i havet.
Fan, vad jag vill känna mig fri.
Fri... frisk
Det är vad det handlar om.

meningen med livet fortsätter också på fars dag

Mira och hennes pojkvän Anthony kom ut till landet igår. Deras skor i hallen. Tre år sedan Mira tog hem kille, som jag fick träffa. Kommer ihåg känslan av att mötas av ett par stora sneakers bredvid Miras mindre i hallen. Och tankarna om vem som var där inne i Miras rum, innan de kom ut. Det var Anthony jag träffade då för tre år sen. Nu har de varit sambos i snart två år och ihop i tre. Tänk vad tiden går fort.

Söndag och meningen med livet fortsätter. Viktiga tankar om vad livet har med sig, vår egen betydelse i det här livet och lärdomar vi gjort hittills. Vad är meningen med livet? Det blir snurrigt när man tänker på det för mycket, men det måste måste finnas en anledning, en större tanke om varje människas liv här på jorden. Det måste det göra tänker jag. Vi kanske kastar bort möjligheten, vad vet jag.  Men vi föds nog alla som en uppmaning, ett stort hopp, ett ljus i mörkret, därför måste vi vara aktsamma om varandra och planeten vi bor på. Tänka oss för några varv, inte göra saker som skadar andra människor eller vår värld. Våga tänka djupare tankar och ta tag om det svarta som vi går och bär på. För vi har det alla inom oss, en ljus och en mörk sida. Så många delar. Vår största utmaning är kanske att våga lära känna oss själva och också våga se det man helst inte vill se. Och kanske är det först då man blir befriad, när man vågar bli sann mot sig själv och också älska det som är svårast att älska. Den där rädda lilla ungen som blivit så hånad, bortstött så många gånger. 

Mejla mig era tankar, det vill säga svara på gärna på frågorna, ni ser de nedan i tjejernas tankegångar. Mejla mig också gärna ett foto, det känns alltid mera om man ser en bild på den som skrivit sina tankar. 

Först ut är Marika, en svensk kvinna som bor i Rom. Dit ska jag tillbaka nångång. Ägnade många år av min ungdom där. Har till och med 20 poäng i italienska på Stockholms universitet. Får passa på att hälsa på Marika då.

Namn: Marika Nilsson

Ålder:  47 år, fast det känns bara sent på kvällen. För övrigt känner jag mig 25.

Yrke: Förskollärare

Civilstånd/familj: Gift med en italienare och två söner

Bor: I Rom, Italien

Vad är meningen med livet? 

Att leva fullt, njuta och att skratta ofta. Humor är nog den viktigaste ingrediensen.

Känner du dig nöjd med hur ditt liv hittills utvecklats? 

Ja, fast jag ibland tänker att jag skulle ha kommit in på yoga-banan tidigare i mitt liv. När jag var ung, yngre, då tog jag allt på för blodigt allvar. Yogan har lärt mig mer om mig själv och humorn har kommit fram igen.

Vilken är din livsfilosofi? 

Livet är vackert. Även då det ser svartare än svartaste ut är det värt att leva.

Om du skulle ge en ung tjej ett råd, vad skulle det vara utifrån din egen erfarenhet av livet. Vad skulle det vara? 

Naturligtvis skulle jag be henne söka sig en bra yoga lärare. Tro på sina drömmar och följa sitt hjärta.

Och så Lenas tankar om meningen med livet.

Namn: Lena Attling

Ålder: 56 år

Vad är meningen med livet?

Jag är inte så tvärsäker på vad det är.

Har haft mycket prövningar och motgångar i mitt liv. Haft och har det tufft alltså.

När man är frisk har man många önskemål.

Sen när man blir sjuk, som jag i bröstcancer, återkommande depressioner och det senaste året en allvarlig skada hos mig och min sons självmord för ett år sen, ja då finns det två saker man önskar: att vara frisk (och hel) och att mitt barn lever vidare.

Ok, att utvecklas som människa är ett mål och mening med livet.

Att hitta verktyg att klara av livets olika skeenden.

Känner du dig nöjd med livet?

Både och. Kunde varit utan vissa saker.

Vilken är din livsfilosofi?

Dum spiro spero = Så länge jag andas hoppas jag.

Existing is a fact, living is an art.

Om du skulle ge en ung tjej ett råd, vad skulle det vara utifrån din egen erfarenhet av livet. Vad skulle det vara? 

När jag var barn och ung hade jag uppskattat om någon (föräldrar?) hade förberett mig på att livet är tufft och att det är hårt arbete, men att det kan bli bra ändå.

Att jag hade fått hjälp med det svåra jag hade i min personlighet. (ADHD "fanns" inte då).

Och att jag blivit mer insatt i hur det är när det värsta händer, ens barns död.

Ja det går att överleva det och andra hemskheter.

Och vissa stunder känns livet gott.

svar på frågan?

Vaknade tidigt. Kändes också som om det var extra tidigt. Här på Björkö finns ingen gatubelysning som lyser upp vägen. Har suttit vid skrivbordet i pysselrummet, som vi kallar det på ovanvåningen i huset. Skrivbordet är placerat mot ett fönster. Jag har haft som en svart mur framför mig hela morgonen, men för varje halvtimme så har ljuset lättat och konturer av min utsikt från fönstret har framträtt. Nu ser jag mina grannars hus, lampan i fönstret som tänts och ödehuset som är till salu. Första huset som jag tittade på här ute faktiskt, innan vi hittade VÅRT hus.
Löven på träden har ramlat av. Några få sitter kvar, som någon sorts trots. Trädets tonårsfasoner. Vill inte, vill inte att vintern ska ta över. Vill att hösten ska förlängas. Väderrapporterna säger att det ska bli en fin helg. Igår sken solen, hoppas idag blir en sån dag också, för idag ska min dotter Mira och hennes sambo och pojkvän Anthony komma ut. Jag ska fixas deras rum. Känns så himla härligt att våra barn har varsitt rum och att vi också har flera andra rum. Lyxigt.
Idag ska huset städas. Storstädas. Det blir ett halvdagsprojekt. Vi har ett stort hus.
Vaknade också av en mus, vågar inte tänka tanken att det var en liten råtta, som levde loppan i köket.
Hörde den inte bara.
Såg den.
Och nu är jag livrädd.
Inte mycket som gör mig rädd.
Men möss och råttor, finns inget som gör mig helt stel.
Råttan är det första tecknet i kinesiska horoskopet. Råttan står för början på något nytt.
Vad är det här?
Igår ställde jag liksom frågan. Vad kommer att hända med mig.
Kommer jag att förändras.
Och så får jag svaret nu på morgonen i mitt egna kök.
Jag kanske inte ska oroa mig, jag är i de mjukaste händer. Universums varma famn, min tid är ingalunda över


"De som är födda i Råttans tecken är ofta väldigt målmedvetna och de siktar på framgång. Råttan älskar nämligen pengar! De har förutsättningar att bli framgångsrika i det mesta de ger sig in i. Ett gott minne och förmågan att formulera sig väl i kombination med en önskan om att få veta allt om alla bäddar gott till exempel för en författarkarriär. Råttans största problem är kanske att de försöker göra alltför många saker på en gång med resultatet att saker blir på hälft.
Råttan har en charm som är så gott som omöjlig att motstå. Råttan är skarp och rolig och en kul vän för vem som helst. Råttan själv vill dock veta vem som är på dennes sida. Råttor älskar sitt hem och familjelivet. De har stor respekt för sina föräldrar och för vidare detta på sina barn. Sina mest lojala vänner är Råttan väldigt mån om och också generös mot. Men bakom smilet döljer sig ofta baktanken att bevaka de egna intressena. Ofta är det fråga om pengar, och girighet kan också bli ett problem ifall Råttan inte prioriterar rätt. Råttans naturliga fallenhet för charm och förmåga att övertala kan nog komma väl till pass! Råttan måste dock lära sig att ta andra i beaktande framom sig själva. Bara på så sätt kan de hitta den verkliga lyckan i livet. En del tycker Råttor har alltför vass tunga och ett häftigt humör, men att Råttor skulle vara tråkiga kan man direkt inte påstå! Råttan är tecknet som delar åsikterna, antingen älskar man eller så hatar man dem... "  Här läste jag dessa rader