så här kommer det se ut

Igår var jag på möte på Pocketförlaget. Nu är manus inlämnat och nu ska redaktören Helene titta på det och komma med konstruktiv kritik. Jag träffade henne första gången igår men hon kändes bra på alla sätt. I september kommer min bok Jag vill fan leva. Det har varit ett tufft jobb att gå igenom alla gamla blogginlägg. Boken bygger på dem, men inte enbart. PÅ många sätt har det varit som terapi också. Jag har förflyttats till dagar som jag hade "glömt". Jag har gråtit och varit ledsen många gånger. Liksom känt den där utsattheten, att man är i händerna på andra. Det svåraste har nästan varit att hitta tillbaka till tilliten att min kropp är stark och att våga lita på att inte mattan under mig rycks undan mina fötter igen i morgon. Eller att  någon jag älskar ska bli sjuk. Jag tror att när man varit med om nåt sånt här, finns katastroftänket väldigt nära. Men jag har också varit glad. För jag har också sett kraften i mig. Att det hela tiden fanns en framåtrörelse.
Tänk att det är mer än 1 057 000 unika besökare som besökt den här bloggen sedan jag blev sjuk. Det är otroligt. Så mycket kärlek som jag fått av er läsare. Ni eldade på mig, gav mig mycket kraft det vill jag att ni ska veta. Och nu blir det en bok om ett år i mitt liv.

Bilden på omslaget har Anneli Hildonen tagit och formgivning är Saga-Mariah Sandberg.


Här är vi, jag, Jenny, Helene och Anneli. Fatts gör Saga-Mariah som är i NY och har utställning. Henne önskar vi väldans mycket lycka till.

man vet det bara

Idag är början på nåt nytt. Man vet det bara. Efter en extremt grundlig tarmsköljning igår kväll, fyra timmar där allt kom ut, är jag helt ren. Det fina i kråksången är ju att namnet Karin betyder ren, också kysk. "Man är vad man heter"
Drömmen jag vaknade av tidigt i morse, en mardröm som jag tolkar som just det, nya steg, pånyttfödd. Man måste dö lite för att nytt ska kunna komma till. Man kan säga att drömmen handlade om det.
Jag brukar inte komma ihåg mina drömmar. Men när de stannar. När de får mig att "vakna" känns det som att nån pratar med mig. Försöker berätta nåt för mig. Mitt mål, min intention är att lyssna på min kropp. Att jag själv har så mycket kunskap om det som är jag. Vet vad jag mår bra av. Vad min kropp mår bra av. Att välja bort. Säga nej är en stor del av det. Att inte tolka konstiga möten med folk, och inte bli ledsen över hur människor beter sig och direkt tänka att jag kunde gjort annorlunda. Att inte alltid tro att jag är i skuld. Att tacka ja, att göra det jag tycker är kul. Det som är bra för mig. Välja livet liksom. Att man får det.

Kanske är allting alltid lättare när solen skiner. När det är guldkant på tillvaron.
Men att duscha sitt inre.
Acceptera det som vi annars är inte vill se. Kanske är det, det handlar om.
Ingen människa är perfekt. Men pröva att gå en mil i en annan människas mockasiner som en klok indian en gång sa. Vi gör så gott vi kan.
Så gott vi kan.

Igår innan tarmsköljningen la jag upp den här bilden på instagram


Tiden går. Så är det och blir så tydligt ibland. Som här där skiljelinjen mellan då och nu är den lilla promenadvägen mellan lekplatsen och här där jag står för att rasta Pino. Då var jag småbarnsmamma och försökte få tiden att räcka till. Nu är jag tanten i parken som ler mot barn som tultar runt. Allt har sin tid. Sin tjusning. Men det kommer aldrig tillbaka. Det jag vet idag kan jag inte ta in i det som hänt, men jag kan kan ta med det in i framtiden. Som att njuta av det lilla. Inte tro att det blir bättre eller härligare sen. Utan NU.

lite vemodig

Känner mig lite vemodig. Har precis lämnat ifrån mig bokmanuset. Min bloggbok som blir pocketbok och ges ut i september i år. Det har varit en så tuff resa, att resa tillbaka i tiden till när allt var så stormigt och jobbigt i mitt liv. Har varit tvungen att gå igenom varje blogginlägg under ett års tid.
Har gråtit.
Flyttat tillbaka i känslor. Men också skrattat och förundrats över hur jag tänkte. Hur jag orkade. Hur jag stod ut, tog mig framåt. Vilken jävla krigarprinsessa jag är.
Nu är jag mest orolig att förlaget ska säga; Det där duger inte. Det där var inte vad vi tänkte.
Det blir ju också extra känsligt eftersom det handlar om mig.
Men har jag klarat av den här resan, nog fan klarar jag lite kritik. Snart får ni se omslaget, så fint. Så coolt. Jag är så glad och tacksam.

Nu ska jag ta det lugnt några (läs någon dag) dagar, sedan är det dags att sätta igång med ännu en bok, som ska vara klar i september. Jag har bästa teamet. Kanske blir det en storsäljare, hoppas det. Hudboken har gått så bra. Får så många mejl från tjejer som säger att de tycker så mycket om den.
Jag är så glad. Universum ser om mig. Ni ser om mig. Tack!

NU väntar jag bara på att få gå i väg på min danslektion med bästa dansfröken Aesa. På med danstajtsen och dansa. Bästa bästa. Vad jag dansade när jag var sjuk. Cancerdanser.
För ni vet väl att man kan dansa sig glad?
Dans är terapi.
Dans är glädje.