oro

Livet.
 
 Bildtext: En kompis hade den här bilden på sin instagram häromdagen. Lite så här känns det. Håll kvar i drömmen och tänk vad härligt om ni kan dela den och hålla kvar i den tillsammans. Våga lita på att drömmen besannas och tills dess njuta av det som går att njutas av...

Det blir inte som man tänkt sig, ibland bättre, ibland sämre. Livet ger och livet tar skrev en kompis till mig en gång på facebook. De orden stannade. Fastnade i mig. Så är det verkligen.
Tänker på när jag gjorde den där MR-röntgen som var så fruktansvärd att göra. Då jag grät innan jag la mig i den där månbasalphaaktiga maskinen. Sköterskan som tog hand om mig. Ja, hon var så snäll frågade om jag var rädd. Livet är som det är sa hon. 10 procent är bra. Lycka. Men resten... ofta inte så kul.
Haha, jag började skratta där i maskinen. För så är det ju lite. Vi håller oss kvar för de där tio procenten. 
Man håller kvar.
Håller fast.
Försöker få procenten att bli längre. Kanske elva procent, tolv...
Stannar kvar, fast man vill rymma.
Jag vill ofta rymma.
Till ett annat land. Till ett varmare land. Där jag kan gå runt i flipflop och i tunnare kläder.
Jag längtar alltid efter värme.
Efter solens som värmer min kalla kropp. Alltid.
Igår var jag hos läkaren och när jag sa att jag har haft och har ont i min axel, så såg jag på hennes blick att det inte var det bästa. Nu vill hon att jag ska göra en sån där röntgen och kolla bröstryggen och axeln för att utesluta metastaser.
Så nu är det påkopplat igen, den där jävla oron.
Jag vill vara frisk nu.
Jag vill inte att det ska vara nåt fel på mig. Nu känns det nästan inte som att jag kan fungera förrän jag gjort den där undersökningen.

Människan är ett värdshus,
varje morgon en ny ankomst.

En glädje, en sorg, en elakhet,
en kortvarig uppmärksamhet kommer
som en oväntad besökare.

Välkomna och underhåll dem alla!
Även om det är en samling sorger,
som våldsamt sopar ditt hus
rent på bohag,

behandla ändå varje gäst med vördnad.
Du kanske städas ren
för någon ny njutning.

Den mörka tanken, skammen, elakheten,
möt dem alla vid dörren skrattande,
och bjud in dem.

Var tacksam vem som än kommer,
för alla har skickats
som en vägvisare från bortom.

Rumi