som att bli vän med sorgen

I Sverige är suicid den vanligaste dödsorsaken för män i åldersgruppen 15-44 år och det går 2,7 manliga suicid på varje kvinnligt. Självmordsförsök är däremot vanligare bland kvinnor än bland män.
Självmordsförsök är cirka tio gånger vanligare än fullbordade självmord. Antalet som har självmordstankar är ännu vanligare. För varje fullbordat självmord kan man räkna med att det är tio gånger så många självmordsförsök och hundra gånger så många personer som har självmordstankar.
Det sker alltså ungefär 15 000 självmordsförsök i landet varje år. Av dessa personer är det ungefär hälften som söker hjälp. Den vanligaste orsaken till att man inte söker hjälp är skamkänslor.
Det uppskattas att 3-10 procent av den vuxna befolkningen gjort minst ett suicidförsök under sin livstid.

Det här kan man läsa på den här sidan 
Det är så hemska siffror. Det är så ledsamt att så många mår så dåligt och att det inte upptäcks i tid. Eller att de kanske inte vet var de ska vända sig. Vi måste verkligen göra klimatet lättare så att vi vågar och kan prata om hur vi mår. Inte alltid upprätthålla en tjusig och jag-mår-så-bra fasad. Vi måste prata om det som skaver, gör ont. Vi som vågar måste göra det för att göra det lättare för de som inte orkar, inte klarar ta den platsen. Vi har inte råd att förlora flera människor.


Förra sommaren drabbades Magdalena Graaf av en stor sorg. Hennes äldsta son tog livet av sig. Det är så fruktansvärt sorgligt och jag har följt Magdalenas kamp på håll. Tänkt att hon är modig och stark, som vågar visa sin sorg, sin ledsenhet och förtvivlan. I morse när jag vaknade läste jag om att hon lät hålla en födelsedagsfest på den dag som han skulle blivit 20 år. Läs vad fint Isak 20 år
Det var så otroligt fint gjort tycker jag, som att bli med vän med sin sorg. Sorgen kan man ju kanske aldrig bli av med, men man kan ta tillbaka de goda minnena, inte låta de skuggas av skuldkänslor, eller vilka känslor som kanske finns där när en familj drabbas av en sån stor förlust. Kanske blir det här en tradition i deras familj. Jag hoppas det.

vem ska man tro på

Vilka är det som styr egentligen? Vem ska man tro på?
Varför infinner sig känslan av att man blir lurad. Att det hela tiden finns en dold agenda.

Det är ingen skön känsla. När jag läste det här i News voice kände jag bara; Stämmer det här, så är vi illa ute.
Vad är då forskning?
Om man gör forskning på healers som helar råttor och möss och den forskningen visade att beröring/healing och omtanke gjorde att de mådde bättre. Blev bättre. Återhämtade sig snabbare, så är det forskning i samma grad som att antibiotika tar bort bihåleinflammation.
Målet måste väl ändå vara att patienten ska bli frisk?
Och det här komplementärmedicin kommer in.
Det fanns ett svensk-amerikanskt par som donerade 43 miljoner till KI för att starta en avdelning som forskade på just alternativmedicin.
Det är en skandal att så inte skett.  Hittade det här och stämmer det, så är det ännu mera skandal


Blä

vad Susie säger om...

Ibland hittar man uttryck som fastnar.
För verkligen: Vad Susie säger om Sally, säger mer om Susie än om Sally. 
Jag är inte kille, så jag vet inte om en sån här skylt fast med texten: Vad Peter säger om Per, säger mer om Peter än om Per. Ja, om det är något som killar känner igen sig i.
Men min upplevelse är inte att killar får lika mycket skit om de öppnar munnen och media/läsare/tittare anser det som fel. Jag kan ha fel.
För vad är det med oss tjejer som måste plocka ner en kvinna så fort hon tar plats? Varför måste vi säga att hon var dum mot en moster i Bräcke för tjugo år sedan, eller att hon egentligen inte kan sjunga, eller skriva. Eller att bilderna är retuscherade. Att hennes bröst måste vara silikon. Att hon nog har botox. Liksom hitta fel på henne. Syna henne i sömmarna.
Det är väl självklart att om man letar efter sprickor så hittar man dem.

Så många gånger jag sett en tjej ta plats, eller vara framgångsrik. Men för länge få hon inte vara där i strålkastarljuset. Som om hennes upplysta plats skymmer synen för den som klagar.
Det är som om man väntar på att hon ska göra ett mänskligt fel så att kan plockas ner.

Jag läste någon kvinnlig fb-bekant skriva om Dominika och Anders Bs relation. "med en sån kvinna". Så tänkte jag det är 2015. Jag tycker att den kommentaren sa mer om den som skrev den.

blä

Jag borde kanske ligga här hemma och känna mig glad och tacksam för att jag är sjuk och alltså inte kan jobba ihjäl mig. Liksom byta spår i huvudet.
Läs Alexandras krönika i Metro om just det
Men nu har jag legat nedbäddad och knappt kunna göra ett endaste knop.
Jag har känt mig småhängig en tid. Men småhängigheten har inte stoppat mig från att jobba, eller gå hundpromenader i den iskalla vinden. Så till slut slog det bara till.
Badaboom. Sängläge.
Jag snyter och snyter mig. Och hostar, det är nästan så att jag får träningsvärk av allt hostandet.
Men jag är så trött på att må så här.
Vill jobba och träna och yoga.
Har sett hela White Queenserien. Och alla larviga romantiska filmer man kan tänka sig.
Nu är jag trött på att vara sjuk.
Trött på att hasa runt med min rödsnutna näsa.
Längtar efter att yoga loss, stå på händer, huvudet. Böja ryggen.
Längtar efter den där lättsamma andningen, ni vet när man KAN andas genom båda näsborrarna och inte bara genom den ena. Eller bara genom munnen som varit mitt sätt att andas den senaste tiden.
Bläää


När man ligger hemma och är sjuk, så kan man i alla fall googla och läsa gamla nyheter och sånt man inte haft tid att läsa innan. Uppdatera sig.
Ibland kan jag undra över fördelningen av skattemedel. Läste i helgen om det stöd som svenska bönder får. Här kan du läsaSå visar det sig att det stödet i första hand går till stora markägare, läs Gyllenkrok med flera för att de just ska avverka och fixa sin skog som de äger. Är inte det märkligt?
De får alltså bidrag att avverka skog, som de också kan sälja?
Jag fattar ingenting.

Borde inte bönderna som odlar få stöd, mera stöd eftersom vi behöver egenproducerat? Kan man inte skilja på det?
 Här bor Gyllenkrok och när jag läser listan så förekommer han på flera av posterna. Han hamnar inte bara etta på listan av största stödet, utan på flera, eftersom han äger flera gods.
Skulle vara intressant om någon kunde kolla upp vad han säljer den avverkade skogen för.
Om han både får stöd och tjänar pengar på det.
Blä, säger jag.

vädret och hälsan

Fick den här kommentaren på mitt förra inlägg:

Annika: Illusionen av att allt skulle vara bättre om det var varmare och vi hade ekologisk frukt året runt, runt hörnet. För att använda en sliten klyscha, det är inuti det sker. Jag tänker att vi ofta kopplar ihop våra dippar med vädret i det här landet. Som om inte människor hade dippar där det är varmt... Jag förstår inte riktigt det tänket. Sedan är jag med dig fullt ut att vi inte mår bra av stress. Gör någon det? Jag tycker att du verkar vara en mästare på att ta hand om dig själv och hitta vägar till välmående. Samtidigt är vi alla mänskliga och har våra dippar då och då. Livet helt enkelt. Varm kram!

Hej Annika. Good for you :) Jag tänker att det är väl fantastiskt att du inte känner så vad gäller vädret. Egentligen var det ju inte det mitt inlägg handlade om, utan mer att jag inte fixar stress. Och nej, det är väl ingen som fixar stress.  Men jag tror att jag har svårt med spärren. Låter det gå för långt. Det är det jag vill lära mig. Jag mår som bäst på landet (i både snö och sol) och jag mår som bäst när tillvaron runtomkring är lugn. Jag tror på allvar att jag har en nerv som snurrar för fort och ofta älskar jag att det är så. Men ibland har jag så svårt att sortera ut mina steg och allt blir ett virrvarr. Men det är jag. Det är min lilla inre kamp till att bli en bättre människa både gentemot andra, men också mot mig själv. Att inte ha så stora krav på mig själv.
Inte ta åt mig.
Inte tro att jag kan rädda världen. Eller att just jag måste driva de olika frågorna.

Någon annan kommenterade med att jag kan ju vara var som helst. Jag kan ju sitta och skriva vid en strand. Jag har ju inga barn, inget som binder mig här i vinterkalla Sverige. Jo, det är mycket som binder mig här. Jag har en familj här, som går i skola och jobbar i Stockholm. Och är man i en relation, visst ska man kunna känna sig fri och göra mycket av det man vill. Men jag vill ju göra det med dem. Och de kan ju inte hänga med på allt som jag vill. Men en dag kanske. Sedan vet jag att man kan åka runt jorden, göra allt det där man drömmer om men precis som Annika skriver jobbet är ju inuti en. En inre resa. Mitt hemma är där de jag älskar är.

Men det är mina funderingar. Men era kommentar fick igång mig, så jag skrev helt enkelt in i google: Mår vi bättre i varmare väder. Och vet ni? Jag hittade det här:

Vädret och hälsan

Jag tror också att vi mår bättre i varmare väder. Jag säger bara D-vitamin... 

Den här bilden är från sommaren 2012. Jag sitter i min yogastudio i Båstad. Petri är gästlärare och det är så härligt. Jag har på mig ett linne från Goa och jag är så glad för om en månad ungefär åker jag dit igen. Vi ska fotografera för nästa bok. Jag lovar att berätta mer om det.

vad har jag bråttom till?

Vissa mornar vaknar man upp och känner att man kanske varit på väg åt fel håll. Att det är så lätt att hamna i stressen och snurren, ryckas med. Jag tål inte stress, men det är så svårt att värja sig.
Stress äter sig in i en människa och kanske är det så att man märker när det är försent hur mycket skada den gjort.
Livet skulle vara så mycket enklare om man bodde på en strand i ett varmt land och fick äta ekologisk frukt. Men det funkar ju inte så.
Man måste. Eller jag kanske ska säga jag måste lära mig att leva i den här staden. Staden med de snabba stegen. Med pulsen som slår fortare och fortare.
Jag måste lära mig det.
Mina steg behöver inte vara snabba bara för att någon annan hastar.
Vad har jag bråttom till?