mitt hjärtas röst

Sanna Ehdin säger det så fint. Nu går vi in i hjärtats tidsålder. Varför kanske ni tänker. Jo, för att vi måste, det finns ingen annan väg tror jag.
Snart kommer filmen
The power of the heart

"The heart is the only thing we can trust" säger Maya Angelou i trailern. Och kanske är det så.

Jag är lejon, om jag har en öm punkt så är det mitt hjärta, så står det i alla astrologiböcker.
Så när jag fick min hjärtsvikt efter alla cancerbehandlingar, klart som fanken att jag blev rädd.
Det var verkligen operation rädda hjärtat.
Tänk vad hjärtat står för.
Allt jag gör går genom hjärtat.
Och när jag tillåter det, och inte låter saker gå för många varv genom huvudet, då blir det ofta rätt. I alla fall för mig.
Att följa hjärtats röst är inte enkelt. Ibland blir jag trött på mig själv, för det känns som att min väg är så snirklig, just för att jag alltid följer mitt hjärta. Visst blir det fel ibland.
För att följa hjärtats röst är ju också att kanske säga nej till det där mötet, till den där festen. Till det där jobbet, till det där samarbetet. Just för att mitt hjärta säger nej och våga och orka stå stadig i det.
Att följa hjärtat är också att försätta sig i situationer där andra blir arga, trötta, besvikna och kanske ledsna på en, just för att man följt sitt hjärta och sagt nej till det där som de kanske tycker vore så bra. Men som man själv känner, nej, jag vill inte. Jag kan inte.
När jag blev sjuk kände jag så tydligt att jag måste lyssna mer på kroppen och mindre på vad andra säger att jag ska göra och tycka. För kroppen säger så mycket. Den vet liksom innan hur det står till med mig.
Att också ta hand om kroppen. Vårda den.
Att gå och lägga mig när jag är trött.
Att vara rädd om mig själv.
Jag är expert på mig. Det har hela den här sjukdomsperioden också lärt mig. Jag har valt bort sånt som inte känns bra för mig. Lyssnat på kroppen. För det har varit det enda jag kunnat göra.
Jag har ibland gått emot läkarnas råd. Följt mina egna.
Jag är glad för det. Glad att jag vågat ifrågasätta. Men det har också krävt en massa kraft från mig.
men jag tror yogan hjälpt mig med det och att sjukdomen också tvingade mig att lyssna på min kropp. Lyssna på mig själv. För jag tror vi ofta bär på svaret. Vi vet mer än vi tror.
Ge inte bort din makt.
Du är expert på dig. Och jag är expert på mig.

När det snurrar på för fort blir jag som en duracellkanin. Det är inte bra. Jag blir rädd då. Tänker att jag måste lugna ner. Sakta ner.
Vila.
Om en vecka åker jag till Indien. Ska ta det lugnt då. Just nu flyter det lite ihop.
Men snart har jag en lokal, ett kontor att gå till. Då kan jag skilja ut hemmet från jobbet, det är så lätt att fritid och jobb just flyter ihop när man jobbar hemifrån.
Men varje dag efter mitt yogapass tackar jag min kropp för att den är stark, och jag lovar att lyssna på den. Så tackar jag mitt hjärta och tänker att jag ska hålla det mjukt. Så att det inte stelnar och blir hårt. I många år tänkte jag också att jag ska låta hjärtat vara öppet så att jag kan ta emot och ge kärlek. Men så träffade jag den fantastiska psykoterapeuten och hypnosterapeuten Inger Lundmark som lärde mig att bygga en gräns kring mig själv. Så nu tänker jag att hjärtat ska vara mjukt, men att det runt mitt hjärta finns en gräns, med en liten dörr dit bara jag har nyckeln.
det är jag som har nyckeln till mitt hjärta.
Jag är nog mer rädd om mig själv nu.
Rädd om mitt hjärta.
Rädd om mitt innersta.
Var det du med.
För hjärtats röst kan man lita på.

Ett tips. I helgen har Vasastans Iyengaryogastudio kursen:
Lär dig stå på huvudet!
En workshop för dig som vill lära dig mer om de uppochnervända yogapositionerna.
Fre 31/10 16.00 - 18.00
Lö. 1/11 10.00 - 12.30
Pris 600 kr
För,anmälan och mer information se vår hemsida
www.viyoga.se

Här hittar du info på facebook HUvudstående

coolaste kvinnan

I fredags dog en av våra största svenska skådespelerskor i den jävliga sjukdomen cancer. Så sorgligt. Ledsamt.
Så onödigt.

Kim är den coolaste kvinna jag träffat. En sån stark kvinnlig förebild, en kvinna som gjorde som hon ville och som levde livet fullt ut. Hon hade mer energi än någon jag träffat.
Jag var tolv år när jag träffade Kim första gången. Då började jag i Kims dotter Tintins klass och vi blev direkt kompisar. Jag var så fascinerad av Kim, av Pistolteatern och tyckte allt var så spännande och levnadsglatt. Men framförallt av Kim som hela tiden var en så självklar person, modig och karismatisk. Styrka. Och så den där självklara känslan av stå rak i alla situationer. Och alltid med en glimt i ögat.
I måndags hade hon sin sista fest. Jag är så tacksam att jag fick vara med. Så många människor som var där, som varit och är delar av Kims liv. Så rörande, så häftigt att höra historierna om Kim. Hennes försenade 70årsfest, den hon inte riktigt kunde fira. 



men också så ledsamt. Jag och Kim fick vår cancerdiagnos ungefär samtidigt och hejade på varandra.  Jag vet ju vilken frisk hälsosam och stark kvinna Kim alltid varit. Så den här jävla cancern som tar och skövlar precis som den vill. Att det inte spelar någon roll om man är hälsan själv. För den far fram helt orättvist ändå. Barn som förlorar sina mödrar och fäder. Föräldrar som förlorar sina barn. Vänner som dör. Livspartner som går bort. Och alldeles alldeles för tidigt.
Vill inte förlora fler.

Och vi verkar inte kunna göra nåt. Så många miljoner som läggs på läkemedelsforskning, varför hittar vi inte botemedlet? Varför varför.

Läs Lasses brev om Kims dödsfall. Lasse är Kims livskamrat, så fin text.


Tack Kim för att du visade på att man kan göra vad man vill och att man kan skapa guldkant på sin tillvaro också när den är förjävlig och dagarna är räknade. Att man alltid kan göra om sorgligheter till skoj, för vem går på fest med kateter och som sitt tal till oss skojar om att hon har med sin "festblåsa"? Bara du. Coolaste kvinnan i stan.