fredag på Björkö

Jag är på Björkö och idag fick jag fint besök av Anneli. Hon kom ut med tidiga morgonbussen från stan. Vi skulle jobba lite med "cancerboken". Ååå, det blir så fint, så bra. Var också så skönt att för några timmar tänka jobb, tänka kreativt. Inte vara inne i min oro som ju just nu ligger där konstant. Som en matta, ett lock över hela mig. På torsdag ska jag operera bort mitt bröst. Det känns otäckt.
Jag är inte där.
Är man kanske någonsin där?
Är det inte så att man liksom mest resonerar sig till vad som är bäst.
Men vad är bäst?
Det är väl egentligen ingen som vet.
Men jag är inte där.
Det är ångestladdat. Kommer jag att förändras?
Alltså rent utseendemässigt kommer jag att förändras.
Men jag tänker om jag kommer att bli mer introvert. Rädd för att möta människor. Tycka att det är obehagligt att träffa människor.
Nu har Anneli lämnat mig och huset härute. Vi skjutsade henne till Älmsta eftersom vi ändå skulle handla mat, jag och mina föräldrar. På vägen dit höll vi nästan på att köra på ett rådjur. Så läskigt.
Tänk hur nära vi är olyckan. Att den kan lura runt hörnet, men inte tänker man på att man kan bli påkörd eller själv köra på någon, hela tiden. Men rädslan för döden den finns ju alltid där, och allra mest hos någon som är hypokondriker.
Jag var ju en sån och så plötsligt står man inför fakta; Du har cancer.
Chocken.
Cancer är typ sjukdomarnas sjukdom. Klingar så starkt, nästan ekar i huvudet när man uttalar ordet.
I natt drömde jag att jag sa nej till operationen och att jag samtidigt hade ångest för att jag skulle få tillbaka cancern. Att cancern liksom infekterat huden i mitt bröst, alla cellvävnader. Att den liksom låg där och lurade för att när jag minst anade det slå till. Och då slå till så hårt att inget, just inget kunde häva den. Ni ser jag bearbetar hela tiden. Därför är stunderna när jag bara får vara Karin, promenera med en kompis ner till vattnet, äta lunch och babbla om det mest larviga saker. Att livet inte är så allvarsamt, även om jag drabbats av storastora allvaret. Ja, det är som bomull för mig.
Lugn och ro i själen i några timmar.

En dag ska vi renovera det här köket, men tills dess så trivs jag ändå i det gammeldagsa köket.

Två långbenta brudar på promenad.

Lunch: Grönkålssoppa med rå äggula och smaskig sallad till.

Och så bästabästa fotografen. Fyra böcker har vi gjort ihop. Och ett ofantligt antal artiklar för ett antal tidningar. Anneli plåtade också alla omslag till dvd-serien Yogaliv och nu gör vi cancerboken ihop. Vi jobbar så bra ihop och samtidigt har vi så kul och vi ser också till att ha det mysigt. Det är viktigt.

tack för en underbart vanlig dag

Tack alla gulliga som skickat så fina mejl, meddelande, sms och inlägg till mig. Ni anar nog inte vad mycket ert stöd betyder. Att veta att ni finns där som en armada som stöttar när det är grått i hela mitt inre, hjälper mig att lättare hitta rätt i all sorg. Er pepp blir som supersmarriga karameller som jag kan gå runt och suga på när det är som mörkast. Jag är jätteledsen och sorgsen, men jag är också så glad att jag steg för steg går mot att göra mig av med cancerhelvetet. Nu ska vi operera bort bröstet, sedan ska området där cancern tidigare var synlig strålas. Det viktiga nu är att jag inte ska få återfall.
Nu ska jag bli frisk.
Och leva som i sagan Lycklig i alla mina dagar. För prinsen har jag ju redan hittat.

Och TACK ovandär, eller vem man tackar när man känner att åtminstone några saker går åt rätt håll, eller att livet är lite snällt mot en. Om förrgår var en ledsen dag, så var gårdagen en mycket snällare dag.

Jag hade en så härlig yogapractice i går morse efter att jag gråtit en skvätt på morgonen. Inte för att man ska värdera sin yoga, men igår var det lättare än på länge. Jag kände mig stark och gjorde mer än jag hittills brukar göra.
Efter frukosten ringde jag hit: Läs här och det visade sig att jag fått tre veckors rehabilitering till Vidarkliniken i februari. LYCKA!
Hur underbart är inte det?
Det ser jag så fram emot.
Så efter mastodontstrålningspasset som börjar 17/12. Jag ska strålas varje dag i fem veckor, ja, efter det får jag åka till Vidarkliniken och fullständig snöa in på eurytmi och alla andra härliga och alternativa grejer som de gör där. Så glad och tacksam för det.

På lunchen kom min bästis Cissi förbi med matpaket och det var så mysigt.

Sedan hade jag träff med en ängel som tog emot medicinerna som jag inte använt. Ni vet ju att jag hade en hel kasse med dyrbar medicin, som inte får återanvändas, utan kaseras om man lämnar in den till sjukhuset eller apoteket. Nu kan mina oanvända mediciner hjälpa en papperslös flykting. Hur bra känns inte det?!
Vi måste hjälpa varandra och särskilt i det här klimatet som hårdnar.

Och dagen avslutades med att min älskade dotter Mira och hennes kille Anthony kom förbi och åt middag.

Jag är boostad.

Somnade glad.

Nu ska jag till Radiumhemmet och få herceptin intravenöst och sen ska jag åka till landet.

tack för idag, tack för en undebart vanlig dag

nu kommer de ledsna dagarna

Jag tror jag går in i en jobbig period. En deppig period. Jag kände det så starkt igår på sjukhuset. Sådan tur att Åsa var med, jag grät mig igenom flera möten. Jag fick träffa narkosläkaren, kirurgen, min onkolog och så var det inskrivningssamtal inför operationen. Alla var så gulliga och tog sig tid. Det var fint. Det börjar bli verkligt.
Det är inte bara en tanke och nåt jag ska göra längre fram.
Jag har liksom tänkt förnuftigt om operationen tidigare, nu börjar det kännas.
Cellgifterna har tagit all min energi, allt mitt fokus hittills.
Då när man är mitt uppe i dem så har man svårt, rent utsagt omöjligt för att tänka på vad som ska hända sedan.
Cellgiftsmånaderna måste liksom genomlevas, göras. Då är liksom enda tanken; Snälla håll mig frisk så jag får göra nästa behandling.
Nu är de över och en sorts tomhet sköljer över mig.
Känns som jag inte har några såna steg att förhålla mig till. Nu är det operation. Ta bort ett bröst och det kommer aldrig mer att komma tillbaka.
Jag känner mig oerhört ledsen, riktigt riktig sorgsen.
Och jag märker att när jag på riktigt går in i en känsla, starkare och djupare så tar också känslan över mina drömmar.
Och i  natt drömde jag att jag och Ray bodde i ett stort hus och att vi hade en stor fest. Det var så mycket folk, många jag aldrig skulle ha bjudit. Människor från långt tillbaka, konstiga relationer. Ja, de var en riktigt stor mix av människor från hela mitt liv. Både viktiga personer, men också såna som var mer bekanta, avlägsna vänner om ens det. Jättemärkligt.
Och allt jag gjorde, för jag var på något konstigt sätt inte delaktig i festen. Jag var där, men ändå inte med. Men allt jag gjorde var att leta efter Ray och jag hittade honom inte. Det var så obehagligt.
Och det är väl så det är.
Jag känner mig väldigt sårbar, rädd för att bli lämnad, utsatt på ett skört och stundvis väldigt ensamt sätt.  Jag försöker hela tiden förhålla mig till det.
Det är tufft att sitta mitt emot en doktor, man är som ett barn eftersom att de bestämmer vilka steg som ska tas. Vilka behandlingar som ska göras. Vad som är bäst för mig. Det är så läskigt att behöva lita på att rätt beslut tas, att bästa behandlingen görs. Men jag måste ju det. Men det är ensamt, för det är ju liksom bara jag som måste godkänna och säga; Jag gör som ni säger.
Nej, det kommer att bli en tuff period. Jag hoppas att jag snart får komma till en kurator på sjukhuset, en som är van att prata med kvinnor som har varit och är i samma situation som jag.
Och på måndag ska jag träffa min terapeut.
Just nu skulle jag vilja gå varje dag i terapi.
Nu ska jag duscha, sätta på mig träningskläderna och gå till Charlottes yogastudio på Odengatan och stå lite på händer.

Om shanti

skulle varit i Goa nu

Just nu, faktiskt precis nu skulle jag varit i Goa och haft ett yogaretreat på ett ayurvediskt center i Goa, Indien. Istället för sol, bad, härliga ayurvediska behandlingar och möten med nyfikna-på-yoga-glada-seniorer ska jag ägna den här dagen åt läkarbesök, allt inför operationen nästa vecka. En vecka med lätt ångest och oro. Det som skulle bli en härlig vecka i solen med ett gäng seniorer blev något helt annat.
Ibland känns livet allt bra orättvist. När de kommer hem från Goa, bruna och just goa, ja, då ligger jag på sjukhuset och försöker förstå min nya kropp.
Jag har börjat redan nu.
Livet är så märkligt.
Jag vet att jag ska vara glad för att jag lever, men jag måste också få möjlighet att sörja att jag faktiskt tvingas till en förändring.
Jag oroar mig över skevheten som kommer att uppstå när jag tar bort ena bröstet, om det kommer att på något sätt skapa oro i min kropp. Det är ju ändå en tyngd på höger sida som försvinner. Kommer det att sätta sig i ryggen?
Nej, idag känns det tufft.
Märkte det på min yoga också.
Just nu skulle det vara lätt att bara ge upp.
Lägga mig på sofflocket och skita i allt.
Inte orka, tappa lusten.
Inte vilja mer.
Inte pyspunka, utan bara schabrak, bom-krasch-bom.
När jag ser mig i spegeln ser jag att jag förändrats. Visst håret är på väg tillbaka, men just nu ser jag inte kul ut. Ögonfransarna är så glesa att det inte är någon ide att försöka sig på att sätta på mascara. Jag är svullen runt ögonen.
Jag känner mig inte fin.
Det är tufft och motigt.
Men jag måste fixa det här.

Nu till Karolinska, ska snart möta upp Åsa som ska följa med på alla möten.

funny monday

                                           Grattis älskade lille hund

Bildtext: Här är Pino bara några veckor gammal och jag har precis hämtat honom på kenneln. Vi ska alldeles snart ta flyget till Stockholm. Han är så liten att han får ha katthalsband.

Idag för sex år sedan föddes en liten svartkrullig pojke i en liten by i norra Skåne. Att den lille pojken skulle hamna hos mig måste ha stått skrivet i stjärnorna, för vad skulle vi göra utan varandra? Nu har jag svårt att föreställa mig att inte ha Pino i mitt liv. För mig är det en sån gåva att få ha djur omkring mig. Jag skulle gärna vilja ha fler djur, katter, getter, får, lammungar, minigrisar, kossor, fler pudlar. När jag var liten önskade jag mig ofta en häst i julklapp och då kunde jag inte ens rida. Därför passar mitt nya liv på landet så himlans bra. Jag måste bara övertala resten av familjen att det är en alldeles förträfflig ide att ha fler fyrfotingar i familjen...

Pino, eller Giuseppe som han egentligen heter är verkligen som en skänk från ovan. Att han varit och är viktig för mig har ni säkert alla förstått.
Och när jag blev sjuk har han kommit att betyda ännu mer. Och när jag pratar med andra som drabbats av cancer så förstår jag att det är samma också för dem. Hunden är verkligen människans bästa vän. När jag varit trött och inte orkat så mycket och mest legat still framför teven, så har han kurat ihop sig som en liten boll, näranära. Han har visat en sån ömhet att jag blir alldeles mjuk i hjärtat när jag tänker på det. Dessutom har han blivit extra vaktig. Han morrar om det slår i porten, eller om någon närmar sig huset på Björkö. Han vaktar mig och oroar sig för mig. Det är så gulligt, så gulligt.
Jag är så kär i den här lilla hunden.
Dessutom tvingar han ut mig. Har man hund måste man gå promenader i ur och skur och med en liten hund blir aldrig långa bussresor och tågresor tråkiga. För folk vill prata med en när man har hund. Barn vill klappa honom och hundvakterna står på kö för att få passa Pino.
Han är så lätt att tycka om.


Och i dag fyller han sex år. Eller 49 år om man räknar i hundår. det går sju hundår på ett människorår och första året i en hunds liv räknas nämligen dubbelt.

Så idag gick vi till Pinos dagis, som också är en hundaffär och Pino fick gå därifrån med ett ben i munnen. Han bar det stolt Sveavägen fram och hela vägen till vår dörr.

Vi har också varit på jobbmöte idag med tjejerna som jobbar med Knipboken. Från vänster Anja, som formger, Annelie, förläggare och Johanna som är redaktör. Fotograf är så klart Anneli, som också håller i kameran när den här bilden tas. De är så gulliga tjejerna på Bonniers. Jag är så tacksam för att de varit så omtänksamma och så fina mot mig hela den här resan och att vi nu gjort den här boken som kommer ut i början av 2013. Nu hoppas vi på att det blir en storsäljare.

meningen med livet fortsätter

Jag älskar mattor. Skulle vilja lära mig mer om mattor. När jag var tonåring bodde vi i lägenheten under en iransk mattförsäljare. Jag brukade vara barnvakt åt deras döttrar när föräldrarna var ute på galej. De hade så vackra mattor kan jag säga. Men det var mattor man inte har råd med. På landet finns min favoritmatta. En rosenkelim i färger som man sällan ser. Mina favoritfärger. Det blekt rosa, det blekt gröna, brunt mot det bruna golvet. När det här huset är klart, å, vad jag ser fram emot det. Jag ska åldras med det här huset. Behöver jag tillägga att den här mattan köptes i Stockholm men prutades ner rejält.

Vi är på landet. Det är så härligt. Jag skulle vilja bo härute. Nu har jag ju inte varit här när vintern står för dörren. Men jag vill lära mig. Jag vill lära mig om hur man tar hand om ett hus, hur man snabbast och bäst får eld i en spis, hur man kittar fönster, rensar ogräs, sår frön, odlar grönsaker och rotfrukter. Helst skulle jag vilja bli självförsörjande som den där häftige danske bonden som hade ett tv-program. Saker har ändrats i mig sedan jag blev sjuk. Jag drömmer inte om samma grejer som jag drömde om förr. Eller så är det så att drömmar förändras när man åldras och kanske är det så att när man får ett besked som cancer så snabbas liksom den där gången, som egentligen livet ska ha, ja, den snabbas upp. Men jag drömmer om mitt pensionärsliv.
Jag blir glad över mina snowjoggerstövlar som jag köpte när Pino var bebis och man snabbt behövde springa ut med honom i vinterkylan för att han skulle bli rumsren. De står här i garderoben som en uppmaning. Jag vill leva bekvämt, skönt och långsamt. Jag vill se årstidernas växlingar när jag kliver ut genom dörren. Det är vad jag drömmer om.

Idag är det söndag och tankarna om Meningen med livet fortsätter. Idag är det Anna, Kent och Kia som svarar på det. Jag önskar er alla en skön söndag, en långsam söndag som ger kraft för veckans utmaningar.

Namn: Anna Olsen        

Ålder: 25

Yrke: Kommunikatör/ gruppträningsinstruktör

Civilstånd/familj: Sambo och en liten vit kanin

Bor: Norrköping

Vad är meningen med livet?

Att utvecklas själv och att hjälpa till att utveckla världen. 

Känner du dig nöjd med hur ditt liv hittills utvecklats?

Jag känner mig oftast nöjd med mitt liv, och övar på att vara mer nöjd och lycklig. 

Vilken är din livsfilosofi?

Har nog ingen direkt filosofi annat än att försöka att vara en god människa och att sträva efter att utvecklas.

Om du skulle ge en ung tjej ett råd, vad skulle det vara utifrån din egen erfarenhet av livet. Vad skulle det vara?

Du är värdefull. Det tog mig tid innan jag insåg det på riktigt.

och så Kent:

Namn:Kent Lakso

Ålder:52

Yrke:Företagare, yogalärare, coach          

Civilstånd/familj:3 barn, särbo

Bor:Uppsala

Vad är meningen med livet?

Älska, andas och göra gott

Känner du dig nöjd med hur ditt liv hittills utvecklats?

Ett bra liv som jag följer med intresse.                                                                                          

Vilken är din livsfilosofi?

Ta tillvara varje andetag, betrakta humlan som flyger, bekämpa egots utspel

Om du skulle ge en ung tjej ett råd, vad skulle det vara utifrån din egen erfarenhet av livet. Vad skulle det vara?

Lev, andas och älska

och Kia:

Namn: Kia Palm

Ålder: 43 

Yrke: undersköterska på min studieväg till sjuksköterska

Civilstånd/familj: Gift med mannen jag mötte för 24 år sen, tre barn, 3 , 5, och 7 år

Bor:  Enskede i Stockholm

Vad är meningen med livet?  

Att njuta!  Att lära sig och förstå sig själv så mycket att man kan bli en bra medmänniska.

Känner du dig nöjd med hur ditt liv hittills utvecklats?  

Jag älskar mitt liv för jag inser att jag haft möjlighet att styra det åt det håll jag velat. Jag har ägnat mestadels av mitt liv till resor, 16 år av backpacking, självvalda studier för förkovringens nöjes skull och odlat viktiga relationer.

Vilken är din livsfilosofi? 

Vänta inte med att leva livet medans livet passerar. Ta ut glädjen i förskott och det värsta som kan hända är att du var glad i onödan.

Om du skulle ge en ung tjej ett råd, vad skulle det vara utifrån din egen erfarenhet av livet. Vad skulle det vara?   

Strunta i jante! Njut av hur bra och fin du är.  Saker och ting måste tas ner i rimliga perspektiv.  Allt har sin tid! Ibland vill man det ena och ibland nåt helt annat. Inget är hugget i sten, mycket går att förändra. Man måste inte bli något och ha hela sin livsplan vid 20, det går att ändra sig på vägen och det är helt ok!

vardagslycka

Min gårdag var toppen. Det är så härligt när jag inte behöver oroa mig för att bli sjuk, i alla fall inte på samma sätt som när jag gick på cellgifter. Känns lite som att jag blivit friare, att jag har fler möjligheter att jag lite får börja leva mitt liv. Började med att yoga, stod på händer och gjorde djupa bryggor. Älskar att jag kan yoga. Att jag är så pass stark. Tjejerna på yogastudion på Odengatan Här är yogastudion har varit så fina hela vägen. Charlotte har varit helt fantastisk mot mig. Så uppmuntrande. De dagar jag varit extra infektionskänslig har jag fått komma dit redan halv sex för att yoga samtidigt som hon. De har handsprit i studion och är noga med att sprita sina händer, så klart inte bara för min skull, utan också för att det på hösten och vintern är många sjukdomar och förkylningar som är i omlopp. Så himla omtänksamt och det har liksom inte varit nåt snack om saken. Jag har inte känt att jag har varit en jobbig jävel, för det är ju oftast det som är det jobbiga. Jag har bara känt en sån där snäll och väldigt empatisk känsla. För ni ska veta att det är inte världens enklaste att ställa sig i en studio utan hår och utan ögonfransar. Man känner sig naken och inte särskilt läcker. Nu menar jag inte att man behöver känna sig läcker hela tiden. Men många är dagarna när jag inte vill bli sedd. När man känner sig ful med bebisfjunet på huvudet, med de svullna ögonen, att inte ha ögonfransar. Det kräver en hel del av en, men framför allt min kärlek till yogan och känslan jag vet infinner sig efter att jag gjort min yoga gör att jag övervinner allt. 

Jag fylls av en sån tacksamhet för livet. Att cancern har gått ner. Att jag ändå efter sex extremtuffa cellgiftsbehandlingar mår så bra som jag gör. Jag vågar liksom känna mig så där lycklig. Sen efter yogan lämnade jag Pino på hunddagis och åkte till Karolinska för att ta prover. Jag flängde runt lite på stan, åkte förbi finaste affären Oikos och hämtade upp några Moonsunprodukter som ska till Karolina i Goa. Hon blev helt förtjust i Moonsunprodukterna när hon jobbade hos mig i Båstad i somras, så nu ska hon bunkra upp med serumet. Sen kom jag på att min kompis Lena Alinder hade 10 procent på allt i sin butik EsterAdele på Hornsgatspuckeln just denna dag. Det har hon en gång i månaden. Ser fram emot december, då har hon tagit in en massa annorlunda och fina julpryttlar.

Här gulligaste Lena. Lena lärde jag känna i Indien. Hon kom på ett av mina retreats i Goa. Sedan dess reser hon ofta till Indien och hon är också en av mina änglar. Som pushat och varit så himla gullig under min djävulusiska resa. Vi lånade också hennes lägenhet när vi plåtade Knipboken. Lena är inredare och hon är så bra på att med enkla medel skapa mysstämning. Lena är en sån person jag gärna skulle vilja jobba med. Jag älskar att jobba med människor som jag gillar. Vill alltid vara i team där folk är snälla och precis som jag gillar att jobba hårt, men att det alltid måste finnas plats för skratt och framförallt mys. 

Köpte en sån här svart nyckeltavla för alla våra nycklar och Pinos koppel. Enligt Feng shui är det tydligen bra att ha en massa nycklar i hallen. Jag tror det var nåt med att det betyder att ens nära relationer är bra. Och det är det viktigaste i mitt liv nu sedan jag blev sjuk. De jag väljer att ha nära. De jag bjuder in i mitt liv, det ska vara bra och givande relationer. Det har nästan varit min tuffaste lärdom. Jag tror inte jag sett det förut, då när jag var frisk. När någon varit dum mot mig har jag oftast tyckt lite synd om den personen. Det är inte så trevligt drag, varken för mig eller för personen i fråga. Men nu är jag i första hand mer rädd om mig själv. Nu är jag också skörare. Jag har inte råd att låta någon skövla runt i mitt liv, utsätta mig för stress, medvetet eller omedvetet göra illa mig, såra mig. Alla människor är inte snälla. Jag har nog inte velat se det tidigare. Inte velat ta till mig det. Men nu, man behöver inte älska alla. Man behöver inte bli "kompis" med alla, man kan vara trevlig men man behöver inte släppa in alla. Jag fyller kroppen med Ganesha. Ni vet finaste elefant/mänska guden. Han är dörrvakten. Den första man ofast sjunger mantror till. Han som öppnar porten, men också han som väljer vad och/eller vem som ska släppas in.

Om Ganapathaye namaha

Och så köpte jag några såna här koppar, två ljusrosa och två beiga. 

Men dan var inte klar. Hämtade Pino och åkte till hundvänliga kafet Vurma på Gästrikegatan och träffade Maggan, som jag inte träffat sen jag blev sjuk. Maggan är en yogakompis som numera bor i London. Det var så mysigt att träffa henne. Nu är jag så sugen på att hälsa på henne i London. Hon berättade att typ alla stora yogalärare har workshops där, flera stycken under året. Donna Fahri är där regelbundet och senast samlade hon femtio kvinnor på en fem dagars kvinnoyogaworkshop. Låter som nåt helt i min stil.

Sen kom Rays kompis Magnus hem till oss och hjälpte oss borra upp lampor och klädkrokar, eftersom både Ray och jag är ganska dåliga på såna grejer.

Sen toppades dagen med ett avsnitt av Revenge. 

Och idag ska vi åka till landet. Lycka

Vad är lycka för dig? När är du som lyckligast?