första cellgiftsbehandlingen

Min dotter Miras ena gudmor heter Cissi Elwin, numera Frenkel. Cissi lärde jag känna när jag började jobba på Bullenredaktionen, då var jag 23 år och vi blev snabbt bästa vänner. Miras andra gudmor heter Hella Mörner. Jag började i Hellas klass när jag var 17 år och vi blev också bästa vänner. Dessa underbara kvinnor och vänner valdes ut som gudmödrar till min dotter Mira med omsorg av en 27-årig Karin som valt att föda barnet jag väntade, fast jag visste att jag skulle bli ensam. Jag har alltid valt krångliga vägar, men de har alltid slutat bra.
Vilka underbara vänner, jag är så JÄVLAINIHELSKOTTA glad för detta val. De är fantastiska. De stöttar inte bara mig, utan också min dotter och igår såg jag att Ray fått ett så gulligt sms av Hella.
Cancer drabbar ju inte bara mig. Det drabbar ju alla runtomkring mig. Det är tufft att vara den som är nära. Tufft att se sin mamma, fru, dotter, syster, styvmamma och vän ledsen, orolig, sjuk och liten. Man vill ju inget hellre än att kunna hjälpa och ta bort lite av det onda.
Jag har blivit så fullkomligt lovebombad i det här, så alla de där födelsedagsfestererna. Näe, jag har inte haft ett enda kalas under hela min uppväxt, det har liksom betalats tillbaks med råge. Igår fick jag till och med ett paket från Anneli och Johanna på Bonniers Semic. Känner mig nästan som en prinsessa, en liten pascha. Jag är så oändligt tacksam och så glad för all den fina uppmuntran, all empati och omtanke som jag känner. Bara den kommer att bära mig igenom det här.
Idag fick jag min första cellgiftsbehandling. Jag var så rädd innan, så himla orolig. Men det var inte så farligt. Det är nog mer biverkningarna som är de jobbiga. om ett par dagar kommer håret att ryka. Då behövs en sån här spegel som jag har hemma i hallen.
När Mira var en liten flicka på fem år och var hemma hos sin gudmor Cissi, var hon på skattjakt med Cissis dåvarande man Tomas i deras hus stora grovsop. Mira hittade en spegel som hon tyckte var så fin. Det kom Tomas ihåg, och på hennes födelsedag ett par veckor senare hade Tomas målat den blå och skrivit Mira 1997 på övre delen av spegeln och på den undre, det ni ser: Vad vacker du är! Den spegeln har hängt i Miras flickrum i alla år, nu hänger den i min lilla hall. Jag har alltid tyckt så väldigt mycket om den spegeln. Det var så himlans gulligt tänkt.
Idag kändes det så fint att titta in i spegeln som en lovprisad, prisbelönad och stjärnregissör gjort till min dotter. Kanske kan jag få lite av den vinnarkraften nu och nog vore det en bra affärside till cancersjuka, överhuvudtaget en bra present. En spegel med en sån här affirmation, så man inte glömmer.
Karin 2012, Vad vacker du är!

permission

Fri dag. Permission. Känns nästan lite märkligt. Den här veckan har vi varit så mycket på Radiumhemmet.Ja, ni som läst min blogg sedan tidigare vet ju hur lätt jag har att känna mig hemma; Were ever I lay my hat thats my home.
Jag har helt enkelt redan vant mig.
 Igår bestämdes det att vi skulle flytta på cellgifterna till imorgon, fredag och det för att de ska operera eller sätta in en port på min bröstkorg, så att de lättare kan få in cellgifterna och medicin om det skulle behövas.
När jag blir frisk från det här, är det det här jag vill jobba med. PÅ något sätt.
Ni kommer fatta under resans gång, ska inte ta allt nu. Och det kommer nog att utkristallisera sig på något sätt.
Men en sak kan jag berätta. I dagens Sverige drar man ner på sjukvården och det är INTE bra. En hel avdelning stängs på Radiumhemmet, för det finns inte pengar till semestervikarier. Jag skulle alltså egentligen satt in min port om några veckor, innan min andra cellgiftsbehandling. Men den avdelningen är stängd under sommaren. Nu ordnade de fantastiskt bra på Radiumhemmet att jag får göra det i morgon och med anslutning till min första behandling. Men det är för att jag tillhör en högrisk grupp.
Jag vet att man inte tänker på sjukvård när man är frisk. Det gjorde inte jag heller, och det kan jag verkligen ångra idag, på många sätt. Inte för att man ska gå omkring och tänka det värsta scenariot, men... Men jag kan lova er att man måste vara stark, både fysiskt och psykiskt för att kunna vara sjuk i vårt samhälle.
Man måste ha nätverk, vänner och familj som ställer upp och hjälper när man inte klarar själv.
Allt det behöver man.
Vår sjukvård är fantastisk. Verkligen. Vilka hjältar som jobbar där. Just nu brinner jag så klart för alla på Onkologen, men kanske är de extra gulliga och empatiska eftersom de faktiskt ser och träffar oss ganska ofta. Ser våra våndor, och rädslor. Vet att vi är rädda. När man träffas flera gånger binds ju liksom band, man lär känna varandra och lär man känna en patient blir det kanske svårare att "förhålla" sig så där professionellt, som man ibland upplever att sjukvården är.
Här hos onkologerna på radiumhemmets bröstavdelning har de stannat kvar med blicken och jag har verkligen känt att de bryr sig om mig.
De har ju sagt att de ska bota mig.
Men vad händer sedan och emellan.
Det kommer många dagar när du inte kan arbeta, men du har fortfarande utgifter.
Du måste inte bara vara stark för att kunna vara sjuk, jag höll på att skriva: Man måste vara stark och frisk för att kunna vara sjuk...
Det är ju inte klokt egentligen.
Men en sak kan jag skriva till, det underlättar om man är rik också och har tecknat dyra försäkringar.
Sånt tänker man inte på när man är egen företagare.
Mitt tips till er alla där ute, se om era försäkringar. Teckna en sjukförsäkring, och om det går lägg till extra vad gäller cancer. Eller se till att företaget du jobbar på tecknar en till dig.
För man vet aldrig.
Från en dag till en annan blev jag sjuk och jag har inte sett om mitt hus.
Och jag har alltid sett mig som en stark och frisk person. Och idag känner jag att det kan hända vem som helst. Så teckna en försäkring NU.

en lite bättre dag

Jippie, idag mår jag bättre.
Stegen är lättare, känns inte lika svårt att le idag.
En gladare och lättare dag helt enkelt.
Idag träffade vi Maria som ska vara min sjuksköterska under hela den här resan. Hon verkar jättefin. Vi blev informerade om vad som ska hända, men också om att jag kommer att behöva äta Hercaptin, tror jag det heter under ett helt år. Jag ska operera in en port på bröstkorgen, där man ska kunna spruta in alla mediciner lättare. Så nu kommer vi att angripa cancern från alla håll och kanter. Den kommer inte att komma undan. Jag kommer att äta en tuff cellgiftsbehandling, men jag säger som en av mina bästa kompisar Cissi säger: Ont ska med ont bekämpas...
Och i det här fallet tänker jag bara JA!
Idag vaknade jag gladare, igår var en sån fruktansvärd dag. Men idag fick jag fatt på kämparglöden igen. Jag yogade och det kändes bra. Vi gick till sjukhuset och gick igenom min behandling med Maria och hämtade ut all medicin. En hel papperskasse, mediciner och motmediciner. Jag som inte gillar mediciner, men i det här fallet, med den cancerform jag har, medicinen kommer att hjälpa mig. Radiumhemmet har stor erfarenhet. De har hjälpt så många kvinnor och de är bäst i världen.
Så tacksam för dessa sjuhusänglar, alla som jag hittills mött är så gulliga och snälla.
Känner mig så väl omhändertagen.
Jag och Ray åt en rawfoodlunch på centralbadets Ecobar. Där fick vi samtalet som gjorde oss så glada. Som att vi fick livet åter. Det fanns INGET på alla röntgenundersökningar som jag gjorde igår. Cancern har inte spritt sig. Den är koncentrerad till mitt högra bröst och körtel.
Tänk att man kan bli så glad över ett sånt besked och tänka; Vad skönt det är bara cancer i bröstet. Men precis så känns det.
Jag känner mig glad.
Jag ska överleva det här.
Dessutom mitt hjärta är jättebra. Levern också och mina blodvärden är jättefina och bra. Så jag kan väl inte ha en bättre grund att bekämpa det här än jag faktiskt har. Nu ska den krympa, och sen ska bröstet bort. Jag ska bli den häftigaste enbröstade femtioåringen nånsin. Nej, när det är tid och möjlighet, ska jag försöka få ett återskapat bröst och göra det andra mindre. Jag har ändå aldrig gillat, om nu sanningen ska fram att ha så stora bröst som jag har. Och jag hoppas det funkar. Men det är inte nu, utan sen. En dag i taget. Men idag kände jag starkt. Jag kommer att överleva det här. Och det är så härligt för jag vill verkligen leva.

Här är jag väldigt nyvaken på väg in till mitt andra hem.

Kortare hår, men det här är dagarna innan första cellgiftsbehandlingen, så jag får vara glad att där är hår.

ingen bra dag

Idag är ingen bra dag.
Idag har jag gjort skelettprovet och det var fruktansvärt. Idag har jag också gjort datortomografin, och det var också hemskt, hemskt. Fan, det är bara början och jag får ångest när jag ligger i olika maskiner och scannas uppifrån och ned. Kanyler, sprutor och olika portar in i kroppen. Så rädd att personalen ska se mig som en i mängden, som ett löpande band. Att de ska ta hårt i mig och inte värdigt.
Att de inte ska se att jag är rädd, att hela min värld förändrats. Men hittills alla har varit supergulliga, snälla. Och mitt i allt min man, min älskade man, som följer med. Håller hand. Uppmuntrar och finns där för mig. Jag är så tacksam att jag inte är ensam i det här.
Att jag får vara liten och gråta mot hans axel och i hans famn.
Nu är det bara väntan.
Om cancern spridit sig.
Jag är så orolig och så rädd.
Jag ser alla dessa tappra människor, som små fågelungar med tufsigt hår, om de ens har något hår. Snart blir jag också en av dem.
Som kämpar, vill leva. Vi ler mot varandra i väntrummen.
Idag tittade jag in en kvinnas ögon och jag kände att vi såg varandra, så där på riktigt såg utan ord. Jag såg hennes sorg och hennes rädsla och jag såg att hon såg mig.
Att vi liksom såg förbi allt det där ytliga.
Fan, sorg och rädsla syns i ögonen. Så är det.
Men ändå vi försöker vara tappra, stå emot, kämpa.
Gick och klippte av mig en stor del av håret. Har någon sorts page nu.
Sannolikheten att jag tappar håret av cellgifterna är väldigt stor, och jag tror det känns lättare om tussarna liksom är mindre som ramlar av, än att mitt långa hår ligger där en dag i sängen.
Min doktor, Elisabeth Lidbrink säger att hon har bara träffat på en person, under hela sitt yrkesamma liv, som inte fick sitt hår tillbaka. Så jag får se det som en Sinead O'connor-period. Jag kommer att få tillbaka håret.
Jag kanske blir brunett, jag kanske får lockigt hår.
Nej, idag var ingen bra dag.
Men tack gulliga Ellie för boken, som låg och väntade när jag kom till Stockholm i lördags och tack Emily Gray för braiga "vattnet" och tabletterna. Och tack alla ni fina som mejlat mig recept.
Jag ska tänka på Ludmila som tävlade med cellgifter. En riktig kämpe och alla andra som inte gett upp. Men idag var ingen bra dag.

första dagen

Andra juli 2012

Idag är första dagen på mina behandlingar.
Min vecka:
Måndag: Läkarbesök & Thorax
Tisdag: Skelettröntgen & Datortomografi
Onsdag: Träff med "min" sköterska & genomgång inför morgondagen
Torsdag: cellgifter

Idag har Rosa namnsdag.
Rosa.

Känns som ett tecken, hoppas det är ett bra tecken.
När jag med tanken snuddar vid hur det kommer att bli, blir jag rädd och väldigt liten. Igår var en sån dag. Min kropp blev alldeles tung ville inte ta mig ur sängen. Sov mig igenom den fina och soliga dagen. Däckade totalt. Jag pendlar mellan fullständig förtvivlan och misströstan. Och oro, oro.
Och så kämparglöden som väcks till liv då och då.
YrvädersKajsa, som min låtsasfarfar Eld kallade mig, han som jag adopterade när jag var fem år, eftersom jag inte hade någon egen farfar. Och så tyckte jag att farfar Eld var så mysig. Han målade teckningar och skrev kåserier där jag är testpilot eller äventyrare i djungeln. Den orädda, vilda flickan. Den Kajsa finns kvar. Alla som känt mig länge kallar mig Kajsa. Det är trygghet för mig. Kajsa Kavat.
Jag förstår att det är precis så det är.
Så det kommer att vara.
Att jag ska tillåta mig det.
Liten ibland och så stor och säker. Då när jag är säker på att allt ska bli bra, att jag ska besegra den här cancern.
Och jag tänker på alla som gjort den här resan före mig.
Var tredje svensk får cancer.
Var tredje svensk.
När man hamnar här där jag är, omvärderas liksom allt. Självklart är allt jag önskar just nu, att bli frisk. Men jag tänker på allt jag lagt energi, oro, tankar och känslor på. Så många onödiga tankar om saker som egentligen inte betyder nånting. Men vi tror det när vi snurrar på i livet.
Det viktigaste i livet är relationerna. De nära. Din familj. De du älskar och som älskar dig tillbaks. Det är precis där du ska lägga din energi och dig själv. Jag är så glad att jag har så många som bär mig de där dagarna när allt faller. När jag inte orkar, när jag gråter förtvivlat och har dödsångest. Inte så mycket för att jag ska dö, utan för att jag kanske ska lämna de jag älskar. Det är jag rädd för. Jättejätterädd.
Men rädslan ska inte besegra mig, inte heller cancern.
Men om ett par timmar ska jag knyta min knallrosa sjal om halsen och ta mig till Radiumhemmet. Rosa sjal för alla oss kvinnor som drabbas och drabbats av bröstcancer och jag ska bekämpa den här cancern.
Och ni ska veta att jag läser alla inlägg, kommentarer, sms. Jag kan inte svara på allt, då skulle jag förbruka för mycket av min energi. Jag hoppas ni har förståelse för det. Men jag är så väldigt tacksam för alla era hejarop, så evinnerligt tacksam. För de där dagarna, stunderna när allt rasar så hjälper det att läsa era snälla kommentarer.
Tack för hejaropen och värmen och hjälpen.

meningen med livet - Marie

Namn Marie Jäder Molander

Ålder 55

Yrke Präst i Svenska kyrkan

Civilstånd Gift. Två barn i ett tidigare förhållande. Fem barnbarn.

Bor På landet, en mil utanför Norrköping.

Vad är meningen med livet?

- Den övergripande meningen med allas våra liv är kärleken, tänker jag, fast kärleken har ju så många dimensioner så den kommer till uttryck på olika sätt för olika människor. För mig är mina barn den stora meningen och kärleken och det var dom som lärde mig att älska, sådär villkorslöst, som den äkta kärleken är. Sen tänker jag också att meningen med livet, med mitt liv, är att bli mig själv. Att bli den jag innerst inne är, mitt Riktiga Jag. För om jag går omkring i livet och låtsas och önskar att jag vore någon annan, vore på ett annat sätt eller såg annorlunda ut, vem har jag lurat då? Vad är det för mening då? För mig har det varit en kamp och mycket arbete i terapi i många år för att skala av alla rädslor och all skam som jag har burit sen barndomen, men jag är en bit på väg. En bra bit på väg.

Känner du dig nöjd med hur ditt liv hittills har utvecklats?

- Ja, idag lever jag lite av ett drömliv, faktiskt! För fem-sex år sen så skrev jag ner saker jag drömde om som bl a gällde boende, arbete, sätt att leva och möjligheten att kunna köpa hund som länge varit en dröm. Idag har allt det gått i uppfyllelse, vi bor precis där vi knappt vågade önska, jag jobbar i församlingen där vi bor så jag har nära hem på raster till våra hundar, för jo, det har blivit två stycken!

Men vägen hit har inte varit spikrak, långtifrån. Jag har alltid, så länge jag kan minnas, känt att jag varit ett oönskat barn och min barndom var kärlekslös med mycket alkohol och bråk. Och jag gick ständigt omkring med känslan av att vara skyldig, men jag visste inte till vad. I tonåren började jag söka bekräftelse och kärlek ute bland kompisar på ett destruktivt sätt som lika gärna hade kunnat sluta mycket illa.

Vid nyss fyllda tjugo så blev jag mamma till min dotter och jag tänker att det på många sätt blev lyckan för mig och jag minns kristallklart en morgon när jag satt med min son i famnen, som föddes tre år senare, minns känslan av att "jag kan aldrig bli lyckligare än så här".

En oktober natt 1997 hände något annat som förändrade mitt liv på ett genomgripande sätt, det var då jag fick min kallelse att bli präst. Det är något som jag skulle kunna skriva en hel bok om, fast samtidigt, hur beskriver man något som det inte finns ord för? Det blir bara floskler, gamla slitna uttryck och nästan banalt så jag försöker inte ens... Jag jobbade då som frisör och älskade mitt jobb och det här blev verkligen något som förändrade allt; jag avvecklade mitt företag, pluggade i fem och ett halvt år och prästvigdes 2003...

Så för fyra år sen kom jag i kontakt med yogan. Jag hade tränat på Friskis o Svettis i många år men längtade efter nåt "mer". Provade yoga på Friskis och på gym men det kändes inte "på riktigt". Men så gick jag första gången på Ashtangayoga när det startade här i Norrköping och jag kände direkt att jag "var hemma". Fyra år har gått och jag vet att jag bara gått ett litet steg på den oändliga yogavägen men oj vad det har hänt mycket, i min kropp men också mentalt. Att meditera med hjälp av sin kropp, som yogan till stor del är för mig, har förändrat mig inifrån och ut. Idag älskar jag min kropp!! Mina rynkiga knän, mina gulliga tår, mina starka armar. Och då är vi tillbaka till Meningen med livet, för om jag kan älska mitt yttre, se på min kropp med uppriktig ömhet, kärlek och stolthet så är det också lättare att försonas med och älska den man är därinne. Så att man kan vara, törs vara sitt Riktiga Jag. Med hjälp av terapi ibland, yoga varje dag och en tro på att Någon vill mitt liv och alltid vill mitt bästa, lever jag idag.

Vilken är din livsfilosofi?

- Lev nu!

Om du skulle ge en ung tjej ett råd, vad skulle det vara utifrån din egen erfarenhet av livet? Vad skulle det vara?

- Sök upp någon, vuxen, äldre, gammal som du har stort förtroende för och kanske ser som en förebild. Någon du kan prata med om allt. Prata. Prata. Prata. Om allt som är viktigt för dig. Om allt som är svårt och allt som gör ont... Och lyssna inåt. Vad säger Det därinne?

en bra dag

Idag har varit en bra dag.
En dag när jag faktiskt nästan glömde bort att jag är sjuk. Dagen har känts mild och varm och lätt på nåt sätt.
Jag gick upp tidigt, trots att jag sovit oroligt i natt. Det är kanske inte så konstigt att sömnen blir orolig.
Yogade. Gjorde hela första serien, inbillar mig att inga utmaningar ska göras utan bara lugn och stärkegivande, energivande yoga. Så jag gör första serien, försiktigt. Och jag andas försiktigt. Jag låter inte som en dammsugare, utan bara lugn och jämn andning, så gott det går.
Och jag kände mig stark och lite glad när jag vandrade Köpmansgatan fram till min studio och tillbaka hem.
Karolina, som jag lärde känna i Goa i vintras har kommit hit till Båstad tidigare än planerat och hon kommer ta över all yoga på Yogavita i sommar. Hon bor här hos oss i rummet som vi kallar "Petri-rummet", och det känns nästan som att vara på retreat.
Det är som att allt faller på plats. Blir bra. Blir som det ska och måste bli.
Idag cyklade jag och lilla familjen ner till det vi kallar hundstranden här i Båstad och jag låg i bikini med fötterna långt ner i sanden.
Varm sand.
Jag älskar sandstränder. Flera av mina barndomssomrar har jag promenerat längs södra Gotlands stränder. Favoriten var alltid Austre.
Nu är min favorit Hundstranden. I vattnet är det fullt av tång och man måste akta fötterna för vassa snäckor.
Skåne har så fina stränder, långa sandstränder och inga människor.
Bara vi på en lång strand.
Jag laddar nu, alla mina batterier. Allt jag har.
Försöker stärka mig med värme och skratt. 
Jag har också pratat i telefon med Stefan Einhorn. Jag är så omhuldad i det här och jag är så tacksam för att jag har världens bästa familj och de allra bästa vänner. Vänner som ordnar att jag kan ringa cancerspecialisten numero uno. Att prata med Stefan Einhorn gjorde att allt kändes lättare. Som att jag kunde kränga av mig en hundkilos ryggsäck. Han säger att jag har den bästa vården nu, att jag har hamnat helt rätt. Så jag litar på honom. Litar på att allt ska bli bra. Och som onkologen och kirurgen sa; Vi ska bota dig.