fredag 18 januari 2013

bara två stråldagar kvar

Vilken dag, som en arbetsdag.

 Så här blir det ofta. Jag glömmer de blå skoskydden och stövlar ut med dem på.

Kollade hjärtat på Thorax. När man tar Herceptin som jag gör, måste man kolla upp hjärtat då och då, så att det inte blivit påverkat för mycket. Jag märker inte så mycket av herceptinet, förutom att jag lätt blir andfådd. Så nog måste hjärtat påverkas. Blev lite sur, när jag ligger där med naken överkropp på thoraxkliniken så stövlar en manlig läkare in i rummet utan att knacka. Det visade sig att det skulle vara en annan manlig läkare som skulle kolla mina värden, och medan de stod där och dividerade om det, lät de dörren vara halvöppen. Jag låg ganska synlig därinne. Sånt där kan reta upp mig.
Jag: Kan ni stänga dörren. Det är inte så trevligt. Jag ligger här naken.

Så märkligt. De var ändå ganska unga, lite trist om de blivit lite så där blase redan. Jag är visserligen en patient, men jag är INTE sugen på att visa upp mig för alla som går förbi. Jag som kämpar att få tillbaka känslan för min kropp. Liksom göra det privata privat igen. Jag tänker att jag är ändå ganska tuff av mig, vågar säga ifrån. Men alla är ju inte så.

Sedan var det dags för sista strålningen den här veckan. Sköterskorna på Strålbehandlingen är så fina. Idag träffade jag ännu en sköterska som gjort samma behandling som jag, fast för ett år sedan. Hur ovärderlig är inte den informationen för oss som kämpar på med strålning och cellgifter. Hon såg så himla fräsch ut. Hade en kortare frisyr. Tänk vad snabbt det går, egentligen. Bara om några månader kanske inte folk kommer att "se" på mig att jag är under cancerbehandling. Efter strålningen gick jag till sjukgymnastiken och tränade. En heldag helt enkelt. Nu är det bara två strålningstillfällen kvar, måndag och tisdag. Sedan är det över. Så skönt.

Nu har ju min Knip-bok kommit ut. Finfin kritik i tidningen Måbra, 4 M. Det tackar vi för.


Och intervju i senaste Tara





torsdag 17 januari 2013

antihormondax

Huden  börjar känna av strålningen. Det kliar. Känns nästan som att jag fått ni vet såna där blåsor man kan få om man solat lite för mycket. Nu är det bara fyra gånger kvar. Ska alldeles snart åka dit. är så trött idag. Försökte yoga, det blev bara solhälsningar och sen stretchade och andades jag. Är trött och mår lite illa. Tror jag oroar mig. Snart ska jag börja äta antihormoner som ska ta bort mitt östrogen. I fem år ska jag äta dem. Det visade sig att jag redan var i klimakteriet så jag slipper äta tamoxifen. Vilket var bra, eftersom blodpropp är en av den medicinens härliga biverkningar. Jag hatar alla de här biverkningarna som alla mediciner på något sätt alltid har. Nu ska jag äta en medicin som är aromatashämmare, där biverkningarna kan vara artros. Så nu har man röntgat mitt skelett och gjort en bentäthetsundersökning för att se hur det ser ut nu. Sen om några år när jag ätit det här medlet ska man göra ytterligare en sån undersökning för att se om det skett någon förändring.


Min onkolog gillar att rita upp grejer. Här har hon lagt till lite anteckningar så att jag tydligt kan se att jag har fina värden. Nu dimper väl ett recept ner snart.
Hur har ni gjort? Äter ni antihormoner? Hur mår ni av dom? Är det någon som struntat i att äta dem?
Jag vet inte vad jag vill.
Jag berättade att jag hört av mig till en massa personer som är typ experter på bioidentiska hormoner. Men ingen kan hjälpa mig. Eller råda mig. Varför känns det ofta så att när det är allvar, så duckar den alternativa vården? De som när jag var frisk kunde lova att jag inte skulle bli sjuk. Men nu när jag söker hjälp som sjuk, eller som cancerdrabbad, nej, då är det stopp. Vill ju bara ha lite råd, lite tänk.
Jag är ju ingen person som gillar mediciner och jag får nästan klaustrofobi att jag ska vara fast med en medicin i fem år. Jag vet ju att det kan hjälpa mig. Jag vet ju att det är mina kvinnliga hormoner, östrogenet som orsakat den här situationen. Men jag vill inte bli benskör och få torra slemhinnor. Ni fattar vad det innebär? Torra ögon, torrhet överallt och det inklusive i underlivet. Jag vill ha tillbaka mitt liv. Min lust. Min kraft.
Varför ska det vara så svårt att veta vad man ska göra?
Skulle vilja våga säga nej till antihormoner, men vågar inte.
Hatar den här situationen.

Just nu är det bra pris på mina yogadvder. Cdon har en kampanj, så passa på att köp nu:yogaliv

onsdag 16 januari 2013

är det en gåva?


Dörren in till ladan på landet. Dörrar som man ska in igenom och trösklar som ska beträdas. De är symboler för nya steg i livet. Jag tror jag väntar lite med mina kliv. Jag behöver tid för reflektion och eftertanke. Sortera ut vad som hänt, vad jag varit med om. Den här resan, min tuffaste hittills har skakat om mig och mina tankar om livet. Så är det och det är en dyrbar läxa, eller är det en gåva.


Är det en gåva som jag, som vi som drabbats av cancer fått? Nåt vi inte ser nu när vi är mitt uppe i att bekämpa gåvan, men att det sen kommer att utkristallisera sig. Visa sig.
Jag tänker att självklart lär man sig nåt. Och att man säger saker som: "Det som inte dödar en, stärker en". Men det är en så kostsam gåva, som jag nog tycker att jag fått betala dyrt för. Gåvor ska man väl inte behöva betala för? En gåva är väl gratis.
Jag har haft så många sorger i mitt liv, sånt jag pratat sönder och samman i terapier. Försökt reparera sånt som skavt i mitt liv, gjort mig illa. Bygga upp nåt som var ledset och litet och som kände sig värdelös. Så många timmar, ja, år av vändande utochin i min egna ryggsäck. Den som känts så tung i större delen av mitt liv. Den jag flytt ifrån ibland, som när jag festade som en toka i mina unga 20. Men man kan inte fly, det blir bara värre. Man kan bara stanna upp och försöka stå ut, rida ut den där stormen, den där sorgen. För det vänder. Livet är som en bergochdalbana. Ibland är det väldigt mycket upp, upp och det hisnar i magen av förväntan. Sen svisch ner i katastrof-fart. Och sen de där grå dagarna när inte så mycket händer. För mig har det varit mycket att lära mig att vara i det grå, att vara i vardagen och att det också där finns guldkantade stunder som man kan vila i. Eller bara att det är helt okej att vistas i det där grå.
Och så nu, beskedet dagen innan midsommar. När allt kändes som att det var någorlunda på topp. När jag levde ett liv som jag trivdes i, ville vara i, då kom sjukdomen som en chock. Men vem vet kanske kommer jag att tänka att det var en gåva. För kanske är det så att man måste göra om jävliga saker till något bra, för annars känns det så meningslöst. För cancer är meningslöst. Totalt jävla meningslöst. Och det finns också en sorg över de som gått förlorade i den här meningslösa skitsjukdomen. Personer som förlorat gåvan och jag som får vara kvar. Orättvisan i det. Fast jag vet ju inte hur länge jag får vara kvar. Men vem vet hur lång tid vi har på denna jord? Är det kanske det som är gåvan? Ovissheten och att lära sig att göra om den till nåt bra? Ni vet ju hur jag säger att jag längtar efter värme och sol. Men om sanningen ska fram är jag rädd. Det är en ny känsla. Jag som döptes till Yrväderskajsa av min farfar just för att jag var så orädd. Den här sjukdomen och kanske framförallt utsattheten jag är i gör mig rädd. Jag är rädd för att resa. Rädd för att nåt ska hända. Jag tror jag är räddare om mitt liv. Kanske är det det som är gåvan? Kanske är det en gåva att inte ta något för givet? Att inte köra på i 180?
Jag vet inte.

En kompis skickade den här länken med Stacey Kramer. Hon har varit här där jag är nu. Ett fint tal. Nåt som stannade kvar i mig, var orden. Det är inte en gåva man önskar någon annan. Precis så är det. Det här som jag är med om, aldrig att jag skulle önska nån att vara i det här. 

tisdag 15 januari 2013

hår och bebisar

Kanske kan vara nåt för mig? En stickad peruk?

Den här bilden fick vara med, för den gjorde mig glad.

Tack för alla råd om håret. Jag tror nog att jag kommer att ansa det om ett tag, så att det blir lika långt. Nu är det ju så där spretigt, ja ni vet ju hur håret växer på en bebis. Jag vet ju INTE det, eftersom min lilla Mira hade en riktig kalufs när hon föddes. Till och med barnmorskorna var imponerade över min lilla trollunge. Och jag var så stolt, men det är ju alla mammor. Men jag tror nog att jag var extra stolt, haha. Man vill ju gärna tro det. Min lilla efterlängtade bebisflicka. Cellgifterna försatte mig i klimakteriet. Jag är inte längre en fertil kvinna. Jag är snart 50 år, så det är ju kanske inte så konstigt. Men för mig är det en konstig känsla. Jag tänkte på det igår. Den tiden är över. Nästa bebis som jag får trycka näsan emot och snusa på. Bebislukten, den mjuka huden, de små fossingarna, de levande ögonen. Jag kan börja grina när jag tänker på hur härlig och stor känslan att hålla sin lilla bebis är. Nästa bebis, ja, då är jag förmodligen mormor.  

Här är Mira två dagar. Vi har precis kommit hem från ABC-kliniken på SÖS där Mira föddes. Mira hade inget spretigt tunt fjunigt bebishår, utan en kalufs direkt.
Är det inte ofattbart? Hon är två dagar här.
Kanske, kanske har hon fått nåt från den här lilla bebisen. Det här är nämligen jag som bebisflicka.

Igår bestämde jag mig för att gå på Kia Naddermiers yoga som hon har på Atmajyoti 25-28/1. Mycket pranayama (andningsövningar) och så yoga. Kia har ju en yogastudio i Paris. Den ska jag besöka en dag. Paris känns så flärdigt. Jag ser fram emot det, men tills jag sätter mig på ett flyg till Paris, så blir det yoga lite närmre med Kia. Kom du med. Mer info och boka här


måndag 14 januari 2013

städa ut

Bildtext. Vilken dålig bild, men det är alla mina gamla behåar i en hög.

Tjugondaknut, då ska julen ut. Gårdagen var alltså en perfekt dag att städa ut gammalt skräp. Rensa i röran. I mitt liv är gamla behåar skräp. Jag kommer aldrig kunna använda dem igen. Dels för att man helst inte ska ha en bygel av stål men framförallt för att storleken är fel. Och efter bröstrekonstruktionen som jag hoppas på att få göra inom ett år, ja, då kommer jag att få en helt annan behåstorlek.  En mycket mindre.
Jag har lagt ner så mycket pengar på bra och fina behåar och alla mina bikinisar. Känns lite sorgligt och lite konstigt. Mitt NU gör sig påmint. Jag vet inte, men jag blev lite ledsen. Vad är väl en behå?
Ingenting, jag vet. Jag lever. Och för varje dag blir jag starkare och starkare. Inte bara kroppsligt så klart. Men också mentalt. Jag närmar mig min nya kropp med en krigarinställning. Jag har ett stort ärr på min högra sida, ett ärr där mitt bröst en gång satt. Det bröst som gav mig oro redan som 20 åring. Elisabet, min onkolog hade hittat en gammal journal från när jag som 20 åring tog mig till KS för att göra en punktering i mitt högra bröst. Jag hade känt en liten knöl och de tog emot ögonaböj. Det var inget i knölen. Men tänk om jag förberedde mig? Tänk om jag redan då "förstod" eller "visste" att just det bröstet skulle göra mig så här sorgsen en dag?
Mitt högra bröst ställde också till det när jag precis fått Mira. Man kan få feber av amningen. Jag fick det. Mitt högra bröst svullnade upp och det visade sig att jag fått bröstböld. Mira var bara ett par veckor och jag fick operera bort den infektionen.
Det är nåt med min högra sida. Den bråkar med mig. Gör illa mig. Får mig att stanna upp.
Jag måste vara tålmodig nu. Stå ut. Låta det ta en dag i taget.
Inget går att skynda fram. Snart bleks ärret. Snart bleks allt jag varit med om det här halvåret. Suddas ut. Snart kan jag prata om det som hänt, utan att falla ner i rädslan för att det ska slå till igen. Snart, snart.
Jag hamnade i nån sorts nostalgi. Gick in i min blogg och läste Mitt första blogginlägg någonsin. Ja, det skrevs 4:e januari 2009. Fyra år sedan. Tänk vad livet kan förändras, ändras. Och aldrig nånsin bli sig likt igen.

söndag 13 januari 2013

Hårråd


Håret växer så det knakar. Det är ganska mörkt, eller råttfärgat snarare. Håret, huden och jag behöver några solstrålar det är helt klart. Håret för att bli lite solblekt och huden för att jag ska se och känna mig lite piggare. Men man ska helst inte sola nåt på ett år efter att man strålats. För mig är det galet lång tid. Men jag kan hur som inte åka nånstans förrän tidigast i mars. Ska ju mina tre veckor på rehabilitering till Vidarkliniken i februari. En av sköterskorna på strålningen hade hört att det tydligen är bra att raka av det första håret som växer ut för kvalitens skull. 
Vad vet ni? Nån som känner till det? Nu när håret äntligen blivit så "långt" och börjat växa är jag så klart inte sugen på att raka bort det. Men har man chans att få ett ännu starkare hår kanske det är nu jag ska göra det. Vad ska jag göra. Ge mig råd.

lördag 12 januari 2013

gårdagen i bilder


Gårdagen i bilder. Hinner inte skriva. Jag och Anneli jobbar med nya boken. och ni vet ju en bild säger mer än tusen ord.  Finaste Anneli följde med på strålning, sjukgymnastik och nu är vi ute på landet.


 Längtan bort till varmare breddgrader








 Oj, vad jag tränar. Lägger in egna träningsmoment också. "Freebasar" på gymet






Bästa lunchen på restaurang Kimchi på Luntmakargatan 85 kronor för fräschaste och godaste lunchmaten

Jag tar kort på Anneli

Sen åkte vi ut till landet

Vi tog med mat från asiatiska mataffären i t-banan på Hötorget.

 Anneli plåtar

och smaskar lite Pekinganka. Ja, nån gång varannan månad slinker det ner kött.


 Pelletspannan, den som ska värma upp hela huset har lagt av. Så vi fick sitta och äta middag med toppluvor och halsdukar.



 Nattlampan