made in Russia

Dagsform: Glad. G L A D.

Idag är min födelsedag. För 48 år sedan föddes jag på Karolinska sjukhuset. Jag höll på att dö när jag föddes. Jag har skrivit om det i min första yogabok "Yoga för kvinnor" i kapitlet som handlar om andning. För det var under en rebirthing, man andas sig igenom sin förlossning, när jag var 22 år som jag fick reda på om hur min födelse verkligen var. Jag som trott att det var en lättsam historia för min mamma, fick då reda på hur allvarligt det faktiskt var.
Jag var petidinpåverkad (ett morfinliknande preparat som gått in i mitt blod och gjort mig värksvag), och jag sögs på massor av slem när jag efter en jobbig förlossning väl kom ut. Jag andades inte och jag hade navelsträngen två varv runt halsen. Jag höll på att dö.
Ibland tänker jag att jag nog inte ville leva. Jag ville inte födas och ända från den stunden har jag burit på en skuld. Trodde jag. Jag förstod det inte då, men det är saker som jag förstått, saker som gjort att jag varit och agerat på ett särskilt sätt. En dag ska jag kanske berätta, men den stunden är inte nu.
Idag vill jag leva, men det här sommarmånaderna har verkligen handlat så stark om just det, om livet.
Att värna om det, att vara i livet. Att lyssna på mina behov, vad jag behöver, men också vara rädd och aktsam och glad över det fantastiska liv jag har.
För det har jag.
Jag lever ett bra liv. Ett liv jag längtat efter, ett liv jag förtjänat. Jag har ingen skuld.
Jag är fri nu.
Lite sjuk dock, men det ska bort.
Men jag lever i kärlek, och det är något jag önskar alla människor.
Att veta att man har en hel armada av kärleksfulla människor runt omkring sig, att veta att man är omtyckt och att våga så där in i märg och ben känna det. Det är härligt.
Jag vill bli gammal. Jag vill åldras.
Jag vill bli mormor och extrafarmor.
Jag vill vara många somrar och vintrar i vårt hus på Björkö.
Jag vill fira många bröllopsdagar med min älskade man.
Jag vill fortsätta leva mitt liv i den anda jag gör nu, med en sorts tacksamhet för varje dag. Och fortsätta att se de små sakernas storhet och inte förblindas av det som man ofta tror är lycka nämligen pengar, status och karriär.
Jag har inte älskat klart och jag har mycket mer att ge och att våga ta emot.
Så leve Karin, leve jag och må jag leva i hundra friska år.

Och tack mina föräldrar. Här ovan är de två, min pappa Hans och min mamma Ingrid som i november 1963 i Moskva bestämde sig (kanske var det inte riktigt så att de bestämde sig, det kanske bara blev så...) men det var då jag tillverkades.
Jag är nämligen Made in Russia. Ska kanske bli min tatuering? Min familj bodde i Moskva sedan fyra år och när jag föddes den 8/8 1964, skulle vi bo fyra år till i Moskva.
Enligt ayurvedan räknar man också det ögonblick man gjordes, att det är viktigt för ens personlighet, hur sinnelaget på ens föräldrar var i det ögonblicket. Att man bär med sig det, och att man bär med sig hur man hade det i magen. Men oavsett hur allting varit, vilka sorger man bär med sig, så kan man ändra saker. Och idag vet jag, sedan jag själv blev förälder, att man gör så gott man kan. Så tack käraste mamma och pappa, jag vet nu att ni gjorde och ni fortsätter att göra så gott ni kan och för det är jag väldigt tacksam.

Och att få yoga med Petri Räisanen, som just nu är på Yogavita och håller i en workshop. Var en väldigt härlig födelsedagspresent bara det. Och alldels snart ska jag cykla till Helen och få en välgörande massage. En väldigt bra dag helt enkelt, en sån där bradag att samla på.

Idag, för 3 år sen blev jag Mrs Jones

Dagsform: Vaknade flera gånger i natt, men den här gången var det inte av cellgiftsoro, utan för att vi bor precis vid ett disco och de har "slappe-måndag", alla måndagar hela sommaren. Vilket betyder fest och tjo och tjim och efterskrålsfest i våra kvarter. Så jag är nog lite trött. Men annars känns det bra.


Idag för tre år sen sa jag nog ett av mina mest lyckliga JA i livet. För tre år sen, på en av de mest vackra platser jag vet: stranden i Kattvik, gifte sig jag och Ray. Idag är det vår bröllopsdag och tyvärr kan vi inte vara tillsammans, för idag fylls huset här i Båstad av yogisar och självaste Petri Räisanen. För imorgon börjar hans workshop på Yogavita. Men kärleken bor i hjärtat, och den kärlek som finns i mitt hjärta kan inga avstånd i världen skilja på.

Läs här, hur det kändes då jag blev Mrs Jones

Och så här skrev jag en gång om min kärlek till den vackraste, bästa, härligaste mannen i världen: Ray, Roy, Sebastian, Edward Jones och allt stämmer fortfarande.

Det här skrev jag här i bloggen nångång 2009, det år vi gifte oss.

Jag saknar honom heeela tiden

Ibland träffar man någon man känner, med den här hör jag ihop.
Inte ett plus ett är två, utan ett plus ett är - en. Inte symbios i negativ mening, utan någon sorts positiv symbios, som gör en glad, ger en energi.
Jag har träffat honom. Det tog lång tid, och det har varit några omvägar - en del jag kunde vara utan, men också fick jag en repris med min älskling tretton år efter vårt första möte.
Tack gud för att du ger människor en andra chans!
Jag har jobbat så mycket med att hitta mig själv. Vänt ut och in på mig själv och försökt ta reda på vem jag är och vad jag vill. Jag har varit så fruktansvärt nyfiken på mig själv, att jag nog snavat några gånger i min iver att hitta rätt.
Jag har hittat rätt nu.
Men inte på det sätt jag trodde. Jag trodde sökandet skulle handla om bara mig.

Men han, han som  är HAN i mitt liv är inte här nu. Inte just nu i alla fall. Vi har varit tillsammans varje sekund, nästan i två månader, men just nu är han inte här, men han kommer om någon vecka.
Jag saknar heeela tiden.
Jag vet telefonen finns.
Jag vet man ska klara sånt som att vara ifrån varandra, men jag vet inte om jag vill.
Jag vill vara nära. Jag vill att han ska veta vad som rör sig i mitt huvud.
Jag vill kunna vända mig mot honom och se in i hans ögon.
Jag vill till och med hinna bli irriterad på honom ;)
Nej, jag saknar och jag tänker att all den där egentiden, vad är det?
För att man ska navelskåda en massa ludd i naveln?
Förädla sig själv.
Ta reda på vem man är.
Men vad spelar all den tiden för någon roll om man inte har någon att vara med, leva med. Det är ju i relationen man växer som människa. Det är i relationen man ser vilket såll man egentligen är, och egentligen först då man kan börja arbeta aktivt på sin självutveckling.
Neeej, jag mår bäst när alla är samlade, när min älskling alltid finns på en armlängds avstånd.
Men det häftigaste, det är att han förutom allt det där - att han får mig att må bra.
Så får han mig att tycka om mig själv.
Jag tycker om mig själv när jag är med honom.
Jag har inga skydd. Jag är jag, sårbar, stark, glad, ledsen, liten, stor och allt har en plats och allt får finnas.

fröken sverige-hotet

Dagsform: Lite orolig natt. Jag som gick ut så hårt igår om att jag inte bryr mig om mitt utseende. Ni ska få läsa om min natt. I morse åkte min man och hans lille son tillbaka till Stockholm. Vi kommer inte att ses förrän om en vecka. Jag och Ray har umgåtts dag och natt, jag har varit typ symbiotisk med honom. I natt innan han skulle åka hade jag värsta mardrömmen. Vaknade gråtandes, hulkade riktiga såna där krokodiltårar och vaknade sedan arg på Ray. Usch, jag är en hemsk människa. Nu ska ni får höra vad jag drömde...

Jag är utsatt i den situation jag är i. Jag vet att de som är nära mig också är sköra, mår dåligt. Bär på oro. Så jag vet att jag inte är ensam i det här. Jag kan verka stor och stark. Och jag är ju det också, men inte alltid. Jag är en litenliten spillra ibland. En ledsen och orolig och väldigt rädd person. Så klart. Vem är inte det i en situation som denna?
Skulle vara omänskligt om jag inte var det, faktiskt.
Därför vill jag också dela med mig om min litenhet. Och sånt jag inte är så stolt över, för att visa hur dubbelt allt är.
Också för att ni inte bara ska tänka att jag är så där stark hela tiden. För det är jag inte.
I alla fall.
Jag drömde att jag fick reda på att Ray var otrogen. Och att han var det flera gånger. För en del människor är säkert otrohet ingen grej. För mig är det en stor grej.
Jag är en extremt monogam person om jag verkligen älskar någon. Och jag har aldrig, ALDRIG älskat en pojkvän/kille/man så mycket som jag älskar min man.
Och jag är också extremt gammalmodig när det kommer till äktenskap, i nöd och lust och då också otrohet.
För mig handlar det om trygghet och tillit. Det allra viktigaste för mig i ett förhållande.
Jag litar på min man. Han är en bra man. Och jag vet att han litar på mig.

Men min stora fasa är att bli lämnad i den situation jag är i nu. Min utsatta situation. Min utsatthet.
Och gissa vem jag drömde att han var otrogen med?
Jo, en fröken Sverige-tjej.
Haha, nu idag kan jag skratta åt det. Men i drömmen var det så obehagligt.
Jag stod där med mitt kala huvud, utan ögonbryn och ögonfransar. Så utsatt i hela mitt väsen.
Så idag tar jag den lilla Karin i handen. Det är okej. Alla känslor får finnas, man behöver kanske inte agera på varje känsla. Men de får finnas.

I natt vaknade jag också av att huset skakade. Vi hade jordbävning här nere i Skåne, så det var säkert fler än jag som hade en orolig natt.

Och by the way, min yoga i morse var underbar. Gjorde handstands och skorpionen och tog hälarna i bryggorna. Vad jag älskar min starka kropp.

ingen bad hairday här inte...

Dagsform: Wow, vaknade halv fem. En, endaste gång var jag tvungen att gå upp på natten. Annars en intakt sömn. Helt otroligt. Lycka. Jag var så utsövd när jag vaknade, att jag på ett sätt var nästan lite trött.

Jag erkänner, jag är fåfäng. I vanliga fall brukar jag vara osminkad när jag går och yogar på morgonen. Men nu, eftersom jag inte får sola ens, så blir det både rouge och mascara. Måste på nåt sätt kompensera att jag inte har något hår... Man vill ju vara snygg, nej, men om sanningen ska fram, så tycker jag att jag tar det här med att tappa hår ganska bra. Det var inte så fasligt jobbigt. trodde nog att jag skulle tycka det var jobbigare än det är. Klart jag skulle vilja ha tillbaka mitt hår, men vad kan jag göra? Så här ser jag ut nu och så här kommer jag att se ut några månader framåt. På nåt sätt är det bra att öva på att min personlighet faktiskt INTE sitter i mitt utseende och jag är glad över den vetskapen. Jag har nog alltid trott att jag har en ganska svajig självkänsla. I detta nu känner jag att min självkänsla är ganska stark, eller snarare väldigt stark. Jag tycker faktiskt att jag är ganska härlig även utan hår. Man skulle kunna säga att Cancern steg henne åt huvudet ;)

Men tänk, idag vaknade jag med tanken. Nuförtiden har jag aldrig en "bad hairday". Inte ens ett endaste hårstrå kan ligga fel på mitt huvud. Man kan alltid hitta en positiv inställning till en jobbig eller deppig situation. Jag väljer den positiva, eftersom det är roligare att vara glad. Jag skrattar mig hellre igenom det här så mycket och så ofta jag kan. Så det så.

Gick till studion och yogade, för att sedan vara med på Karolinas handstandworkshop = stå-på-händerna-workshop. Jättekul. Kul att gå på kurs, att känna sig så pass stark och öva på handstands. Det är så kul, så nu ska jag kämpa och jobba mer med det. Och veckan som kommer blir en riktig yogavecka. På tisdag kommer Petri Räisanen till Yogavita för att hålla i en fem dagars workshop. Å, vad jag ska yoga. I morgon ska jag öva på handstandsover och skorpionen. 

Karolina tänder rökelser vid altaret i studion.

Laila och Carin öppnar upp i bröstet.

ett nej är ett nej

Dagsform: Vaknade halv fyra. Helt fantastiskt, inte vaknat en enda gång. Somnade straxt innan tio. Känner mig utsövd och glad. Det är det det handlar om, sömn och att äta bra. Det hjälper så mycket, gör allt lättare.

Vaknade med ett ord i huvudet. NEJ. Tänkte på hur viktigt det är att kunna säga nej. En del människor kan säga det tydligt och lätt och hålla fast vid det. Det har inte varit min lätthet direkt. Jag får så dåligt samvete, skuld. Vill så gärna hjälpa, även om det betyder stjälpa mig själv. Jag tror att många kvinnor har problem med det. Vi vill vara schyssta och omtyckta. Ordet nej är nästan som ett heligt ord. Det kommer ut bok efter bok, som uppmanar oss att säga Ja, våga mer. Men jag tycker nog att vi måste lära oss att säga nej, och kanske också att ta ett nej.
Att säga nej är är så laddat.
När man säger nej riskerar man mycket. Man kan till och med uppfattas som otrevlig. Omgivningen kan också tycka att man agerar fel. Hur lätt är det att stå emot såna grejer? Att stå fast och stadig i sitt nej, när väninnorna, kollegorna, familjen, omvärlden liksom svarar på ens försök till nej; "Du tänker fel." "Du är egoistisk." "Du borde tänka så här, eller tänkt på att ditt nej blir det här för den här andra personen"
Absurt när man börjar tänka på det.
När man säger nej, blir nejet som en bekräftelse på att man tror på något som är större och viktigare än bekräftelsen från sin omgivning. Man lyssnar på sin inre röst, man vågar vara ensam i det.
Det är en svår sak.
Kanske ska vi istället för att säga "Varför?" eller gå på nån som säger nej, uppmuntra den personen. Precis som vi uppmuntrar våra barn att bli egna och självständiga individer. Jag försökte det med Mira när hon var liten. Jag hade intervjuat en kvinna som jobbat mycket med barn och vuxna som blivit utsatta för sexuella övergrepp som barn och skrivit en bok om det. Jag sammanfattar boken nu, men det var en bra bok på många sätt. Men kontentan var just att uppmuntra barn att säga nej. Skillnaden mellan många av de barn som blivit utsatta (så klart inte alla) var just nejet. När man frågade förövarna varför de inte utsatt vissa barn de kommit i kontakt med, så var svaret; "Hon/han sa nej"
Det stannade kvar i mig. Jag tänkte att Mira måste öva på det. Öva på att säga nej. Oj, vad vi övade. Jag lät Mira säga nej till att bli kramad av släktingar och uppmuntrade hennes nej. Sa att det var bra att hon visste vad hon ville. Att man inte behöver krama någon för att den varit snäll emot en. Ja, ni hör ju hur absurt det låter när ni läser meningen:
"Man behöver inte krama någon som varit snäll mot en"
Det är inte lätt. Men det innebär att att låta barnet bestämma själv om hon vill krama "farbror Anders" för presenten. Och inte fylla i med: "Krama nu Anders som ett tack". Förstår ni vad jag menar?
Kanske kände jag hur viktigt det var, eftersom jag själv har så svårt att säga nej. Och en tjej som säger nej, wow, det är inte lätt. Tjejer ska vara smidiga, följsamma. Det skulle vara så lätt att säga att vi blir förtryckta av männen. Det är deras fel. Men när det kommer till nej och tjejer, handlar det inte bara om männen. Tjejer och kvinnor måste på något märkligt sätt också vara smidiga och snälla gentemot varandra. En nej-tjej är inte bekväm i en kvinnogrupp, bland väninnorna, bland kollegorna på jobbet, i plugget. I alla fall inte om gruppen tycker annorlunda.

Jag kan lätt bli arg och brusa ifrån, säga vad jag känner, men jag har svårt med nejet. Det riktiga nejet. För en tid sen sa jag nej till att hjälpa en annan person som behövde hjälp. Jag var fullständigt utarbetad. Jag behöver inte ens gå in på eller försöka förklara varför jag sa nej, eller vad jag sa nej till. Men hela jag kände, nej, jag kan inte. Nej, jag vill inte. Jag måste säga nej.
Så jag sa Nej, jag kan inte.
Då visste jag inte att mitt nej skulle bli nåt som blev ett sånt problem. Jag kände bara, vad skönt att jag sa nej, även om det kändes inte alldeles lätt. Personen som jag sagt nej till tog inte illa vid sig, eller blev sårad eller arg på mig. Men en person vid sidan om anklagade mig för att vara en dålig vän, att så minsann gör man inte och så var det bara all-in. Det var ett skuldbeläggande utan dess like. Jag var en dålig vän, man gör inte så, man säger inte nej. Man hjälper en annan människa och jag minsann skulle veta att många pratade om hur egoistiskt jag betett mig.
Jag fullständigt häpnade. Dels över att den här personen gav sig själv rätten att döma mig så hårt, men också att den här personen använde sig av en sån rent ut sagt barnslig mobbingmetod. Jag fullständigt hatar när människor försöker förstärka sina argument med orden; Du ska veta att det är fler än jag som tycker det här om dig. Så fegt och så lågt.

Det var en väckarklocka för mig. Jag älskar att träffa människor, lära känna människor. Jag älskar att uppmuntra, pusha andra människor att våga mer, vilja mer. Men jag är inte enbart till för andras välmående. Även om jag mår bra av att få människor att må bra. Men när jag inte har kraften, orken, lusten så ska ingen säga till mig att jag måste. Jag har rätt till min Ja och till mina nej.
Ett nej är ett nej, och mina nej ska respekteras. Jag säger till exempel Nej till cancer och JA till livet.
Hur har ni det med era nej?
Har ni lätt för att säga nej?
När är det lätt och när är det svårt?
Ser fram emot era svar.

en njutardag

Dagsform: De ringde aldrig från Radiumhemmet, vilket betydde att mina värden var bra! Lycka. Vaknade vid halv fem på morgonen. Natten var ganska lugn, var bara på toa typ fyra gånger. Så jag vaknade utsövd. En sån skön känsla. Tog morgonshotsen och en ny härlig röra, nån sorts alger som man kokar upp och sen äter en sked av varje dag. En fin vän, en av mina änglar har skickat pulvret till mig. Hennes man fick cancer och de la också om sin kost, kämpade ihop och nu har hon delat med sig av sina tips till mig, det vill säga sånt som är bra att äta under cellgiftsbehandlingen. Det är nämligen väldigt viktigt att veta vad man äter då och vad man inte äter. Till exempel ska man inte försöka rensa kroppen just då. Vi vill ju att giftet ska verka och döda det onda. Det finns saker som gör giftet mindre verksamhet, det är lite därför jag inte hoppar på alla råd som ges.

Jag och Karolina gick till studion strax efter klockan sex på morgonen och jag fylls av sån glädje varje gång jag går Köpmansgatan fram till min studio. Byn sover och det är nästan bara vi som är vakna.

Det finns en förväntan i luften, som skapar ro och hopp på samma gång.

Idag har varit en så bra dag. Jag har känt mig stark. Yogade och det gick så bra. Min kropp längtade efter alla ställningar och jag testade till och med en ny ställning, som jag lagt åt sidan ett tag; karandavasana. Jag upplever min kropp som lätt. Jag har en lätthet i kroppen. Jag har ju lagt om min kost, äter inte mjölkprodukter, vitt mjöl eller socker. Har inte ätit kött och knappt fisk på ett bra tag. Nångång i bland, fisk alltså. Och så min kropp som jobbar på högvarv för att rensa ut alla gifter, rensa och städa och bilda nya friska och snälla celler. Jag kanske har värsta detoxen på gång. Haha, vore ju helt fantastiskt om jag blev mer avancerad i min yoga, under cellgiftsbehandlingarna. Det är ju helt otroligt. Idag känner jag mig lycklig. Jag och livet känns lätt och ni vet ju hur jag samlar på de bra dagarna.

Jag och Lillen, som jag kallar min bonusson, eftersom han har samma namn som sin pappa gick promenaden i bokskogen. Det var första gången för LillRay och jag tror han blev lika förtjust som jag är i den skogen. Vi plockade och åt harsyra och vildhallon och hittade på historier om rövare i skogen. Såna där grejer som jag tycker är så kul, att liksom vara i en saga. Jag var Indiana Jones, eftersom jag typ ser ut som en kille just nu, och LillRay var min son. Pino däremot var utklädd till pudel, men var egentligen en panter. Promenaden slutar på ett våffelhus. Ni förstår vilken lycka... Efter nästan två månaders cancerdiet vad gäller allt det farliga vita, kastade vi båda oss över laktosfria våfflor med laktosfri grädde. I alla fall lite hälsosamt. Men så gott.

Karindagen

Dagsform: Efter en helvetisk natt, ingen ide att ens försöka försköna. Jag har sprungit på toaletten varje timme. Min kropp vill bara rensa ut och bort med allting. Jag vaknar törstig, och samtidigt måste jag springa på toaletten hela tiden. Vi som varit mycket i Indien hittar ofta en gemensam humor... bajshumorn. Som Indienresenär tappar man liksom alla såna spärrar och jag vet inte hur många gånger jag suttit och skrattat över en frukost på nåt frukostställe med yogisar i Indien om just det typ mest förbjudna. Det är så märkligt att våra tarmar är så laddade. Folk kan prata i tv om vilken sexställning de gillar, men att prata om avföring det är så tabu. Inom ayurvedan så handlar i stort sätt allt om just vår matsmältning, ja, vårt välmående. En väl fungerande kropp sover mellan klockan 22-06, man går upp och tömmer tarmen. Och har man det, så har man förhoppningsvis också en ganska balanserad kropp/sinne/psyke = god hälsa. Jag har alltid haft det, aldrig haft problem med vare sig sömn eller toalettbesvär. Men nu är jag här med inflammatorisk bröstcancer. För en fungerande tarm: Det är därför ghee är så bra, för det hjälper kroppen att rensa och skölja igenom. Jag kanske ska vara glad att min kropp reagerar. Vad den kämpar. Därför måste jag hjälpa den, jag måste lyssna på den. Ta hand om den, så att den orkar. Så att VI orkar.

Igår var en bra dag till en början. En riktigt bra dag. Jag känner ett medium som jag tycker så väldigt mycket om. Igår gick jag till henne. Och hon sa saker som ingen kan veta, väldigt märkliga saker, sammanträffande. Hon sa saker om framtiden, hon såg mina drömmar. Vi pratade om mina fasor. Sånt jag tänkt på, mitt sätt att vara. Skulden jag alltid går och bär på. Generationers skuld. Men det är slut på det nu. Slut på att låta folk spela på den, ingen ska säga till mig vad jag får eller inte får göra. Jag är trött på människor som ska tala om för andra hur de ska leva, men själva inte reflekterar över hur de är. Det är inte mitt ansvar. Mitt ansvar är att bli det stadiga starka trädet. Och jag läkte lite tror jag. En stor omvälvande situation i mitt liv, kunde hon med orden vända på, se från ett annat håll, göra till en vackrare situation för mig. Jag ska inte skriva här, jag behåller i mitt hjärta. Men jag är så tacksam för alla änglar som jag har runt mig, som hjälper mig att behålla mitt hjärta mjukt. Som hjälper mig att göra den här resan lättare och inte så "bumpy". Tack för att ni finns. En annan ängel skickade mig en så vacker bok, som jag läser ur varje dag.

Så på eftermiddagen började jag må dåligt, kände hur mina vita blodkroppar sjönk. Så räknade jag snabbt ut att det var de sjunde dagen. Precis som förra gången, då de sjönk katastrofalt och jag var tvungen att ta mig till Helsingborgs lasarett. Jag orkade ingenting. Låg i sängen, helt utslagen och låg där från klockan fem till klockan nu (torsdag kl 5). Förutom alla turer till toaletten, så låg jag bara. Jag tog tempen ett antal gånger också. Men ingen feber. Men jag märker att de vita blodkropparna sjunkit. Jag märker det på att jag är så hungrig. Kroppen vill ha mat, vill ha energi. Men det värsta, det är att mina sår inte läker. Min hud har tunnats ut, blivit skörare och torrare. Jag smörjer och smörjer, lite hjälper det, men det är som om allt innanför huden pulserar på en annan nivå. En högre frekvens. Det är nästan så att jag känner blodet flyta för att huden är så tunn. Blodet nästan bränner. Jag är ju radioaktiv. Jag har ett kärnkraftverk innanför min hud. Får jag ett sår läker det inte. Så jag är rädd för att skära mig. Sår som tidigare skulle läkt över dagen, har efter en vecka inte läkt.

Först tänkte jag att jag skulle gå och yoga nu på morgonen. Men jag stannar hemma och yogar, sen ska jag till vårdcentralen för att ta blodprov. Oroar mig för att de sen ska ringa och säga att jag måste in till sjukhuset, att värdena är för låga. Jag vill inte till sjukhuset.

Idag är det min namnsdag, Karin-dagen. Karin betyder ren och kysk. Kanske inte riktigt vad jag känner mig, snarare giftig, liten och orolig. Men dagar går, även om de sniglar sig fram. Idag handlar om att överleva, ta sig igenom och att andas. Nu ska jag yoga. Hoppas ni får en fin dag.